såna här ord kommer väl aldrig räcka till egentligen

Jag vill skriva nåt som krossar rutor, för det är så det känns. Som att varje cell i min kropp är en liten liten glasbit som bara exploderar när du rör mig. Och så blöder jag inuti av glasbitar och känslor och allting åker runt runt runti mitt blod tills jag blir helt snurrig. Jag har frågat mig tusen gånger vad kärlek är: är det såhär det känns kanske? Att det gör så otroligt jävla ont att vara utan dig, att det ibland till och med gör lite ont att vara med dig. (fast helt olika ont såklart.)

 

Jag är säkrare än jag någonsin varit, men kan ändå inte riktigt fatta. ATT DET HÄNDER. Det händer ju aldrig mig, det visste jag ju, hade bestämt mig för att det skulle vara så. Att jag skulle känna mig själv bättre än vad jag någonsin kunde lära känna någon annan: och att därför var det inte ens nån idé att försöka. Så fatta chocken när jag inser att det spelar ingen roll. Det spelar absolut ingen roll om det jag ser som grönt är det du ser som rött, eller om jag aldrig kommer fatta vad du jagas av när du drömmer mardrömmar.

 

För en sak vet jag, och jag vet det när du drar mig nära nära dig, och jag vet det när du skrattar åt mig, och jag vet det varje gång du ringer och det är det enda som räknas tror jag. För du vet ju inte heller vilken lukt som påminner mig om våren. Men du vill ändå dela den med mig. Och jag vill ändå kramas med dig när du vaknar av en mardröm.


they say your heart is where your love is but mine is in a different place

Utkast: Nov. 3, 2011:
Det är nästan som i en film, när klockan är halv sex på morgonen och det är måndag men jag bestämde mig ändå för en och en halv timme sedan att jag kan strunta i tisdag så jag sitter kvar. Det är ingen här förutom vi (kanske för att de stängde för en halvtimme sedan) så vi kan sitta framme vid bardisken och lyssna på Jason Mraz utan att behöva skrika för att höra varandra. Spelar sten sax påse med en bartender och straffet är att vi får slå varandra i huvudet med en plasthammare som tutar, har glosförhör med en vän och dricker öl om jag säger fel.

--

6 månader senare och det får bara inte göra såhär ont. Jag famlar desperat efter tid, vill stoppa den vill sakta ner den bara en dag till snälla. Men det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än vägrar jag är ändå här nu; vågar inte ens räkna timmarna för jag vet att de är för få och det finns ingenting jag kan göra för att de inte ska gå. Jag har inte sovit som jag borde, jag har inte ätit som jag borde, det känns inte ens viktigt så länge jag får andas den här luften en dag, en minut, en extra sekund till. Och bättre än så kan jag inte förklara. Varför är man bara människa egentligen.

Ingen kommer nånsin förstå

Jag tänker inte ens. Det är väl det som är problemet. Min icke-tänkande hjärna orsakar smärta i mina fingrar, likt febern hos en sjukhuspatient vars medicin aldrig verkat, och vars sjuksköterska oförstående ser på. Är det ens rättvist?

Jag ställer mig frågande till frågor.

Å andra sidan, utan frågor är inga svar, och är inte svaren nödvändiga för det vi kallar konversation? Med den logiken, är även konversation en onödig företeelse? Jag frågar ändå (som en aningslös, dubbelmoralisk vänsterpartist). Svaret är alltid 42.

Uppenbarligen är jag galen just nu.

Galen som i att jag skriver en text jag inte ens vet vad den handlar om.

Vet inte vad det är jag vill säga. Troligtvis ingenting alls. Det finns ingen mening för mig att fortsätta denna text, om man bortser från det fantastiska i meningen jag för tillfället skriver. Leker jag med ord nu? Nej. Jag lärde mig aldrig att leka, varken med ord eller Barbiedockor (var ensam i sandlådan med kackerlackan som enda vän).

Talangen förde mig hit. Och sen var det över.



Så lätt att vara snygg när man är lycklig

in vino veritas



The ancient Romans said
that in wine is the truth
I had a whole bottle
now I'm thinking of you


idag igår

Jag letade efter något som skulle skaka om mig, litegrann, inte alls såhär mycket. Jag ville ha vibrationer, ville ha känsla ville ha puls. Högtalare mot trumhinnor, jag virrade bort min hjärna klockan tre på natten och det sista jag minns är tanken att vad spelar det för roll egentligen?

Och det gjorde det väl inte heller, men sen kom du och vred upp bara pulsen och det enda som slog mot mina trumhinnor var andetag. Så min puls är du nu, vibrerar, sticker under huden som sex koppar kaffe fast jag bara druckit en. Du skakade om mig så mycket att jag måste tappat balansen för det sista jag minns är tanken att vem vill egentligen ha högtalare när man kan lyssna på hjärtslag?

 


so



let's blow this way out of proportion, shall we?

fegheten

Alla har gått hem och jag borde göra det också. Klockan är trots allt fem på morgonen och mitt huvud börjar bli tungt: en kombination av ölen jag tagit tre timmar på mig att dricka upp och värmesystemet som gjort luften sådär varm och sömnig, ungefär som när man kurar ihop sig under halsduken för att sova sig igenom en lång bilresa. Jag möter hans ögon: vi fastnar i en sekund, jag kämpar för att ignorera alla galna impulser som hjärtat pumpar fram genom blodet, han tittar bort men jag håller kvar en stund till, kan bara inte sluta titta på hans nyckelben. Eller på hans händer, eller på hans käkben eller på hans leende. Han är på ett annat språk och det gör det hela så mycket svårare men jag vet att jag måste. Tänker igenom orden i huvudet, meningen jag övat i flera veckor nu men bara vågat viska till tapeten innan jag somnar, sen ställer jag mig upp och plockar ihop mina saker.

Går mot dörren och varje steg ekar i mitt huvud som röster som skriker åt mig att stanna, att gå, att vända mig om och bara säga det, att skita i alltihop och bara gå hem, att kasta mig över honom, att bara vinka lite. Jag får ont i huvudet och kan inte bestämma mig och plötsligt öppnar jag dörren och möter vinterkylan utanför. På en gång blir det tyst i hjärnan och besvikelsen sköljer över mig – igen. Vänder mig om en gång, känner efter i fickan efter min mobiltelefon och såklart är den där så har ingen anledning att gå tillbaka. Jag är så feg och dum och en idiot och jag orkar bara inte med mig själv och vartannat steg förbannar jag mitt hjärta och vartannat steg önskar jag att han följde efter mig.

 

Så hör jag steg, och när jag vänder mig om tittar han på mig och jag undrar om jag glömde någonting ändå, men vet inte hur man säger det så jag väntar på att han ska prata istället. Jag ser att han fryser, såklart att han fryser, det är skitkallt ute och han har bara en skjorta på sig så varför är han här? Och varför står han så nära mig och varför vågar jag inte krama om honom som jag skulle kramat om vem som helst annars som stod framför mig och frös? Men så lägger han handflatorna mot min hals och jag står bara stilla och försöker att inte explodera när hans tumme nuddar min örsnibb.

 

Vaknar upp och blir besviken än en gång när jag inser att jag redan är hemma. Petar in min nyckel i dörren och tänker varför varför varför. Lägger mig i sängen och tänker att jag lika gärna kan fylla det dumma hjärtat med dramaromantik men det gör det bara värre och jag kan inte se en endaste liten puss utan att önska att det var han och jag. Rullar ihop mig till en boll av täcke och kudde och pyjamaströja och fortsätter låtsas att det är tre timmar tidigare.


Del 2: Musikminnen

Äh, jag är så dålig på sånt här. Sånt som kräver disciplin och sätta egna deadlines. Så nu när jag är sjuk och dricker varm mjölk och har massa tid så river jag av allt på en gång. För jag VILL verkligen skriva om det. Tvåtusenelva alltså.

---------

Om musik skrev jag såhär en gång:

Det finns musikminnen
Och så finns det musik
som talar till en
/har saknat ditt skratt har saknat ditt hår
har saknat att ringa ibland och berätta hur det går/
Och tårarna man trodde hade tagit slut
Låg gömda i musik
Som talar till en

Men det är inte bara tårar som gömmer sig där, vet jag nu, utan alla möjliga känslor och lycka också. Så därför vill jag dela med mig av fyra låtar som för alltid kommer få mig att minnas tvåtusenelva. Inget speciellt, bara fyra låtar liksom.

1.

Det är faktiskt TVÅ ÅR sen den här låten släpptes nu, helt sjukt egentligen. Men den överlevde in i 2011 i alla fall, med råge. Så många kvällar, utekvällar, hemmafester och vanliga dagar som den här har spelats och vi har känt likadant varje gång.. Det är som en explosion av minnen: hesa röster dagen efter under 2011 innebär nästan alltid att vi vid i alla fall en tidpunkt sjungit med för allt vi har. Galna på dansgolv med händerna i luften och jag vet inte vad och stampa i golvet, ta mitt skimmer för jag brinner, och på balkonger terasser: jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks. Och sen i verkligheten, med en vän i handen och en annan på telefon. För dig ska jag göra det tusen gånger om.

2.

Det här är lite otippat kanske, och tror jag också den mest personliga och minst lyckliga av mina musikminnen. Men första gången jag hörde den här var på ett hotellrum i Paris och det gjorde mig helt knäpp. Det var som att han som spelade den för mig visste. Att i princip hela första versen och refrängen beskriver varenda känsla jag hade för honom just då. Sen glömde jag bort den här ända tills jag hörde Oskar Linnros sjunga den live. Det blev lite av en chock då också. Och nu igen, för jag hade egentligen tänkt på en annan låt men den fanns inte men så råkade den här göra det. Praktexemplet på musikminne nästan.

3.

Till lyckligare minnen: Jag blir helt extatisk i kroppen av att höra den här. På så många sätt markerade den slutet på tråkiga saker, typ vintern, skolan och också lite föregående musikminne. Minns en tidig sommardag när jag och en vän lyssnade på den här och tittade upp i en helt blå himmel och allt var bara bra. Bara precis sådär bra som det ska vara. Och sen minns jag att jag har lyssnat på den här typ i varenda bra ögonblick 2011. Min första danskväll på Sommar!, studenten, när jag glädjestädade på Protus, när jag satt på tunnelbanan hem efter en brunch. Överhuvudtaget bara så gör den här mig så så lycklig, alla fina stunder från 2011 i ett nötskal nästan.

4. (börjar på 0.35)

Den här är i och för sig också ganska personlig. Men representerar september-decemberhalvan av 2011. Den här låten var den första jag laddade ner efter att jag kom till Korea, och den spelades överallt på gatorna (den gör fortfarande det men inte lika ofta) och texten är rätt värdelös men jag blir så glad när jag hör den. Alltså bara det faktum att jag hörde den varannan minut när jag bara GICK PÅ GATAN. Det säger ju allt. Och det var så mycket nya intryck men allt var bara bra och kul och jaa, så blev jag ju kär det vet ni. Så det här är kanske mer ett minne för mig själv än för er, men ändå. Fan vad glad den gör mig.

 

Och ja. det var det. Fyra musikminnen från tvåtusenelva.


I will say it, don't say you understand

Tvåtusenelva-inläggen blev lite uppskjutna på grund av besök och nyår och sånt men de är på ingång. Tills vidare vill jag lite tipsa om en låt, och ja det är ungefär k-pop men inte riktigt ändå. Oavsett så är den sjukt bra, jag är smått besatt. Melodin och ljudet och allt är så mysigt, texten är bra och passar på nåt sätt så fint ihop med "ljudet" ...sen passar inte musikvideon ihop alls, men å andra sidan är den "hipster approved" som någon kommenterade under klippet (hahaha) så gillar man sånt går det ju att kolla bara därför, eller så kan man kolla för att det är en snygg kille som sjunger.
+ Videon nedanför har engelsk översättning på (jag hade aldrig fattat annars haha) så kan man se vad texten betyder, bra va?

Del 1: Vår bästa vår (Del 2)

Så del ett i tvåtusenelva är på samma gång en del två, som jag hade lovat men som aldrig blev av. Men nu blir den det, för tvåtusenelva började ju med oss. Och fortsatte med oss.

--

- Fult är fint, sa vi och det är så sant. För den finaste helgen var på samma gång en av de fulaste. Sådär så att jag knappt vågar titta igenom bilderna men gör det ändå och skrattar högt när jag tänker på allting. Att isolera sig i två nätter med ingen annan än de jag känner kanske bäst i hela världen - så många nya internskämt vi skapade de där två nätterna. Att dämpa ångest med fumlig högläsning ut barnböcker och spendera halva dagen med att bråka om vilket kasettband vi ska lyssna på. Härma fåglar, äta nudlar, säga hej till Bosse. Haha. Och sen åka tillbaka till verkligheten och fast det kanske var lite svårt att låtsas som ingenting sen så lyckades vi i alla fall rista in ett minne för livet.



- Definitionen av lycka: en helt vanlig dag fast ändå inte. Helt plötsligt var det sol och varmt och himlen var blå och vi låg bredvid varandra i gräset och försökte ignorera alla andra som vi kände där men som vi bara inte kände för att vara med. Så vi delade på din iPod, kommer du ihåg? Vi lyssnade på Veronica Maggio och tittade rakt upp i en helt blå himmel och skrattade åt precis allting.



- "Ska vi köra hardcore eller?" Innan det hann bli sådär riktigt varmt, när vi fortfarande nästan tänkte att vi skulle ta studenten i snö typ. Men vi ville inte det så vi trotsade Sverige och körde hardcore i t-shirt och tunna koftor och överhuvudtaget kläder som var lite för kalla. Inte så himla hälsosamt kan man tycka i efterhand men herregud bara tanken på den lilla traditionen gör mig alldeles varm.

- Och, såklart, alla hundratals kaffekoppar och skratt. På kvällar efter jobbet, på raster, på helger, varenda gång vi vill träffas men inte orkar gå ut eller varenda gång vi har gått och ut och måste träffas bara därför. Sånt där som man gör, liksom. För att vi älskar varandra och för att det inte spelar någon roll att vi redan har träffats varje dag, vi skrattar ändå så att vi gråter åt dåliga skämt och knäppa historier.

--

Och det finns så mycket mer, så många små sekunder bara som jag vet att ni också minns sådär ibland när man minst anar det: jag älskar er av hela mitt hjärta okej. Ni är bäst.


Tvåtusenelva

Så börjar 2011 lida mot sitt slut, nästan, och jag tänker tillbaka och jag tänker såhär: att jag tror att jag kommer minnas det här året som ett av de lyckligaste i hela mitt liv. Så många stunder som jag stannat upp och nästan exploderat, så många låtar som får mig att minnas kvällar, dagar, känslor, stunder, jag har nog aldrig haft så mycket kärlek i kroppen som jag har haft i år.

Och såklart skrämmer det mig litegrann. Att det börjar ta slut och att ett helt nytt och oskrivet 2012 väntar och tänk om det blir ett hemskt år? Det är nästan ett under att jag fått vara såhär lycklig såhär länge, ett helt år, hur länge kan det hålla liksom? Är så rädd att bli olycklig, att jag kommer falla i bitar snart. Men vet på samma gång att så får man inte tänka.

Så för att förebygga min oro, och kanske för att hjälpa mig själv om jag nu skulle bli krossad nästa år, så tänker jag tillägna ett par inlägg framåt till det bästa året i mitt liv. Och framförallt, till personerna som gjorde det så bra. För även om 2011 tar slut så gör inte vänskap det, och inte kärlek heller, och utan familj och vänner och alla andra jag tycker om hade jag aldrig haft de där stunderna, aldrig kunnat minnas de där låtarna, aldrig suttit här och tänkt tillbaka med gåshud i hjärtat.

Så från och med nu: en liten promenad bland kvällar och dagar, bland låtar, bland känslor. Tvåtusenelva.


Ett annat språk (det måste vara därför)

Jag kan inte ens förklara
så har jag aldrig känt förr
Du är ett annat språk:
det måste vara därför

För fjärilarna kan jag
de har alltid varit samma
och varje extra hjärtslag
när du snuddar vid min panna

Jag kan höra vad du säger
men jag kan inte läsa dig
Och fast jag vill försöka
blir jag tyst så fort du ser på mig

Speglar rodnande kinder
så har de aldrig vart förr
Du är ett annat språk:
det måste vara därför

I found love

Den 15 februari 2010 skrev jag såhär här i bloggen: "Ni vet när det blir lite för mycket av de fina texterna och gitarrtonerna? När man bara blir ledsen fastän man egentligen vill vara glad. Då måste man ju liksom lyssna på någonting som är helt annorlunda allt annat. En vän till mig har infekterat sin omgivning med sydkoreansk fashion-pop som jag inte har varit jättestort fan av. Men så fick jag ett sånt där måste-lyssna-på-vad-som-helst-annat-ryck och nu är det här min favoritlåt."

och den 18 mars samma år skrev jag såhär: "Och jag borde skylla min dåliga uppdatering på det där, men det är tyvärr så att jag fortfarande är en smältande liten klump framför youtube. Det går över snart tror jag."


--

Ett och ett halvt år sitter jag i ett litet rum i Sydkorea med biljetter till deras konsert och det jag trodde var ett musikaliskt one night stand har blivit en seriös relation med en alldeles fantastisk kultur och jag så jävla lycklig. Fortfarande efter mer än en månad blir jag fortfarande alldeles fnittrig av att gå på stan och höra mina favoritlåtar spelas på gatan och i alla affärer. Och att gå in i affärer och hitta tusentals saker som är "min" stil precis som jag ville ha den när jag bodde i Sverige. Och att ha berusade konversation på världens knackigaste koreanska med söta killar och obegränsad tilgång till kimchi och bibimbap och tusen nya maträtter som jag upptäckt här.

Som jag sa till en vän "det här är inte en stad man har heartbreak i". Det här är en stad man lever i och jag gör mitt bästa för att leva varje minut. Jag tror jag är kär och det börjar bli ganska seriöst.


나쁜 남자




bryter dina fingrar mot mig
så hårt att det nästan gör ont
rakt mot ett hjärta som blöder
fastän det borde vara tomt

om korea

Bloggar numera om Korea på http://laurakorea.wordpress.com men ville bara säga att allting som har hamnat här innan kommer fortsätta hamna här. kan tänka mig att kanske hemlängtan ekar bättre här till exempel, eller när jag vaknar och bara undrar var din doft är egentligen. så att ni vet det!


Detta är jag:

Min profilbild

pussetiv

eller adjektiv i det här fallet. påstår ovan att det är OM KÄRLEK: men helt ärligt är det mest nattlig melankoli beskriven i lite svårare ord än nödvändigt. (mycket skit i många ord som jag sa till en vän). Välkommen!
RSS 2.0