they say your heart is where your love is but mine is in a different place

Utkast: Nov. 3, 2011:
Det är nästan som i en film, när klockan är halv sex på morgonen och det är måndag men jag bestämde mig ändå för en och en halv timme sedan att jag kan strunta i tisdag så jag sitter kvar. Det är ingen här förutom vi (kanske för att de stängde för en halvtimme sedan) så vi kan sitta framme vid bardisken och lyssna på Jason Mraz utan att behöva skrika för att höra varandra. Spelar sten sax påse med en bartender och straffet är att vi får slå varandra i huvudet med en plasthammare som tutar, har glosförhör med en vän och dricker öl om jag säger fel.

--

6 månader senare och det får bara inte göra såhär ont. Jag famlar desperat efter tid, vill stoppa den vill sakta ner den bara en dag till snälla. Men det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än vägrar jag är ändå här nu; vågar inte ens räkna timmarna för jag vet att de är för få och det finns ingenting jag kan göra för att de inte ska gå. Jag har inte sovit som jag borde, jag har inte ätit som jag borde, det känns inte ens viktigt så länge jag får andas den här luften en dag, en minut, en extra sekund till. Och bättre än så kan jag inte förklara. Varför är man bara människa egentligen.

Världens bästa vår (del ett)

Nu blev det helt plötsligt två inlägg på en gång: Men efter en lång lång tid har mina fingertoppar äntligen spruckit så att jag kan skriva. Jag har aldrig älskat så mycket som jag har älskat den här våren. Mina vänner, mitt jag, mitt liv. Det har aldrig känts så bra som nu och fastän studenten har gjort slut på en del av det jag älskat, så gör det ingenting för än så länge ligger det nära nära i mitt minne och jag vill aldrig aldrig glömma. Så jag tänker berätta om några av mina bästa stunder den här våren. För att alltid minnas och för att det är så jävla fint.

--

- Det har väl aldrig varit så okej att festa på en tisdag och skolka ryskalektion klockan åtta morgonen efter. Jag har dansat, jag har hånglat, jag har sjungit med i gamla nittiotalshits utan hämningar. Och det är så fint att ha sällskap hem, att skratta så att man tappar andan, att sova skavfötters med en bästa vän. "Får det vara ett påskägg?" Och så är det helt ljust och varmt ute när man går hem. Älskar fest.



- En annan fin sak. När jag satt ute med en av mina bästa vänner i fönstret i skolan. Fast det vi brukar sitta i var upptaget så vi fick sitta i ett annat och dingla med benen för det fanns ingen bänk. Solen lyste på oss för en av de första gångerna efter evighetsvintern och vi kedjerökte och pratade om kärlek och det finns nog ingen som förstår mig så väl som hon gör på den punkten.

- Mösspåtagning i skolan. Det var som om världen bara skulle försvinna under mina fötter, så lycklig var jag. Och kände mig så fin och det var soligt och alla var så glada och snälla och världen kändes bara så bra.



- Vår rutin: Middag mellan halv sju och sju på vår mysiga (och billiga) favorit-koreanska restaurang. Skratta åt asiatiska språk, kpopstjärnor, gamla minnen och saker som hänt alldeles nyss. Gå runt hörnet och ta ett eller två glas på vår mysiga (och billiga) favorit-bar. Jag har skrattat så mycket den här våren och de här kvällarna står definitivt för en stor del av det. Älskar att det har blivit som en vana också.

- Alla håltimmesfikor i solen på Non Solo Bar. Alla skratt, alla skämt, allting hos er gör mig så himla lycklig.


--

Jag skulle kunna hålla på i all evighet inser jag nu. Stay tuned för del två! Annars hade det här blivit alldeles för långt att läsa. Åh kärlek.

non scholae sed vitae discimus

Det där de kallar livets lektioner #1: Att lära sig av sina misstag.
För helt ärligt, det är inte värt det när man ligger och stirrar i taket med känslan av band hårt knutna runt hjärtat och allt man klarar att andas är ångest. Allt man klarar att tänka är ånger. Om jag ändå hade...


Jag dribblar längs planen, jag är världsmästare. Bollen framför mina fötter, jag vill inte ha den, jag sparkar den vidare och vidare framför mig och tittar knappt ner för det är så mycket annat som händer som är roligare att se. Och så närmar sig målet och jag ser ner på bollen och den är en rykande klump av allt jag borde ha gjort och alla gånger jag sparkat den. Men det blir svårare och svårare att undvika och målet närmar sig och jag håller tummarna hårt (i fickan så ingen ser) och JAG SKJUTER!!!

och om den hamnar i mål så gör jag segervarv och om jag missar så tänker jag att det finns många chanser kvar.

I praktiken har jag världens sämsta bollsinne; men när det kommer till jobbiga saker har jag utvecklat en slags sport där det jobbiga är bollen och den bästa spelaren är jag. Som fotboll ungefär, fast metaforisk.
Ibland funkar det helt okej men ikväll blev jag utvisad och hamnade till och med bortanför bänken: jag hamnade på botten av mig själv och tro mig, det är så ruttet det kan bli här nere. Det stinker av allt jag borde ha gjort och det är klibbigt av skam.

Jag brukar inte lova mig själv massa saker typ att röka mindre eller träna mer för jag håller det aldrig: men det är två månader kvar tills skolan slutar. Jag måste skärpa mig, jag är bättre än det här.



PS. Till Tomten: Jag vet att det var dumt att inte lyssna på sju mattelektioner och strunta i att plugga hela lovet men jag lovar att jag har lärt mig nu och jag ska aldrig göra om det. DS


haru haru mydjyoga ne-eh-eh-eh

ni vet hur sånger ibland bara prickar exakt rakt in hjärtat så att det blöder. en gång bara och sen är det kört för varje gång man hör den så börjar det blöda. det finns några sådana i mitt liv och på tunnelbanan inatt klockan ett så kände jag för att blöda lite. men.

förut mindes jag alltid hans röst i mitt öra och tyngden av hans huvud mot min bröstkorg och hans hand på min axel och kalla läppar mot varandra och sådär kärlek, och det började blöda. nu mindes jag doften av sommar på väg och dans och jag hade ju så jävla ont bara spelade ingen roll vem annan jag kysste. det har liksom blivit ett minne av ett minne fastän han fortfarande är i allra högsta grad verklighet.

nu är klockan halv fyra och jag vet inte riktigt vad ni tänker men jag tänker att för varje dag som går så gör det mindre ont.

kliché

Läste om oliwias o.c-avsnitt. (för det var det!) kom på hur mycket jag älskar sådana där. klyschor.


jag satt i hans knä och vi skrattade och plötsligt insåg jag att någonting var helt annorlunda mot vad jag trodde att det skulle vara. kittlade liksom i mina läppar och hans ögon var kanske en decimeter från mina bara.
- det finns två anledningar till att jag inte kysser dig nu (han visste mycket väl vilka)
och förtrollningen bröts men fem sekunder senare var den där igen
- vilka var anledningarna sa du?
- jag har glömt dem
och sen kysste han mig

onda cirklar

en gång skrev jag såhär om honom
-

Jag såg precis på en romantisk film med Julia Roberts
och jag kommer inte ihåg vad den handlade om men den bröt sönder något i mig
för den fick mig att tänka på dig, och då vet du ju hur det slutar
Ensam i soffan med en bild i huvudet, en dröm
En saknad efter ett ögonblick jag aldrig ens upplevt
Hundratals scenarion som blixtrar förbi mina ögon och rinner ut via mina tårkanaler
Ett jag i tusen maktlösa bitar på golvet, darrande, skrikande

och du vet att det kommer bli du som måste plocka upp och plocka ihop mig igen

Men bakom alla mina drömmar av glas och alla enorma luftslott
så är jag rädd för vad som verkligen händer ifall de blir doftande, varm verklighet
för du påverkar ju mig så mycket redan, tänk dig då på riktigt
Efter tre långa år av ändlösa dagar och sömnlösa nätter
Massor av dyra timmar från hemtelefon till mobiltelefon
Miljoner ord som vi har sagt och miljoner som vi borde ha sagt när vi ändå hade chansen
Tusentals chanser vi försummat, det måste vara värt det

för utan dig är jag bara tusen darrande bitar som ingen kan plocka upp och ihop igen

-
det känns rätt långt borta nu. om man säger så.


slumpteorier

För att jag drömde om dig igen, häromdagen.

Uppenbarligen finns du alltid kvar där någonstans, och jag undrar vad fan som är MENINGEN MED DET HELA. Det blir ju liksom aldrig någonting mer än den där spänningen mellan oss, som blåser på hoppet så att det flammar upp.

För när jag drömmer om dig, så är det aldrig om kärlek, det är oftast mycket råare och du dyker bara upp. I verkligheten är det likadant. En dag är det bara Hej Ska Vi Ses? Och något dygn senare sitter vi där och jag känner det precis som jag gjorde för vad som verkar som en evighet sedan.

Och jag ska berätta, för er som inte vet, om en pojke och en flicka som bestämde inga känslor. Som aldrig kysste varann om det inte ledde vidare, som aldrig nånsin var ömsinta. Kanske var det när han kramade om henne efter den sorgliga filmen (är du okej?) som hennes hjärta sparkades igång. Hon blev fast i ett dilemma, för det gjorde ont att inte få kyssa honom och låta läpparna berätta allt, men en halv relation verkade ändå bättre än inget och hon ville inte förstöra. Hon höll hellre tyst än riskerade att förlora hans varma hud mot hennes.

Men sen blev våren sommaravslutning och en av alla ljusa nätter hände det sig att de dränkte händelseförloppet i stark sprit. Vinglade hemåt och för att göra en lång historia kort så sa han till henne att Jag vill sova med dig, vakna med dig, hålla om dig. Och till slut kysstes de på det där förbjudna sättet.

Och jag ska berätta för er, om en pojke som dagen efter hade glömt varenda ord och en flicka som satt i sängen med tomt hjärta och inte vågade påminna. Vidare kan jag berätta om ett sms hon fick en vecka senare av den enda vän som verkligen visste om. ”förlåt… men jag låg med honom”. Tusen tårar så att hon inte kunde andas på en halv dag.

Hon har berättat för honom nu. Sagt att ”Du vet i somras. Jag var nog kär.” Fått svaret ”Varför sa du ingenting?” Påmint ”Vi sa ju inga känslor. Så vad spelar det för roll?” Tystnad sedan ”Svårt att säga nu”

Och hon vill slita honom i bitar för att han gör sådär. Kommer tillbaka en sekund och försvinner igen.

Så sitter jag här och undrar om det finns någon ledtråd i högen av minnen som jag missat? Finns det ett tvivel i dig också, att vi kanske borde försökt, skulle du nånsin lämna henne för mig? Eller är allting bara slumpen och om det är det, varför drömmer jag så ofta?


 


baciller

Hos Oskar hittade jag ett inlägg om kyssar. Tänkte att det här ämnet stjäler jag av dig. För att jag älskar kyssar och åh, att tänka på allt sånt gör mig sådär fnissig och pirrig i kroppen! Vet att ni inte är så himla pigga på att berätta själva här, men kan ni inte berätta för mig om eran första och/eller mest minnesvärda kyss? (välj själv) I er egen blogg, eller i kommentarsfältet. Jag berättar mina också:

1. Det jag räknar som min första kyss, var i sjuan. Vintern. Han var kär i mig, jag var inte ett dugg kär i honom, men vi bodde ganska nära varandra så vi brukade åka hem tillsammans, och en gång förändrades luften mellan oss, så att vi åkte ett par stationer för långt. Gick av på Sätra tunnelbanestation och fastän jag inte riktigt visste vad som hände, så anade jag att det kanske skulle kunna vara det-där. Han föreslog en kram för att hålla värmen. Det var så oskyldigt och fint alltihop och hans mun var så försiktig. Vi missade jättemånga tåg den eftermiddagen.

2. Mest minnesvärda står mellan en som var fruktansvärt klyschig och otippad men som ledde till någonting fint som i långa loppet gjorde att jag överlevde; och en som var nästan ännu mer otippad och som inte ledde vidare.. men som gjorde att jag älskade kalla sommarnätter lite för länge.

2009 års favoritinlägg enligt mig själv (augusti-december)

7. Och tvättmaskinen surrar (Augusti)
I augusti tog lovet slut. Och jag fick lite ångest sådär, för skola igen innebar tvångsumgänge med folk som jag inte visste om jag skulle orka med. Dessutom var jag stressad över andra känslor och saker som var på gång. Men det gick bra. Ett annat inlägg från den här månaden som jag tycker om, är förresten (det är faktiskt en slump att jag publicerar det den fjärde). Så att ni vet.

8. Söndagsromantik (September)
Jag skrev hemskans mycket i september. Därför blir det några fler favoritinlägg därifrån. I september var jag som allra mest romantiserande, tror jag. Upptäckte två nya favoritböcker bland annat och de är nog till stor del ansvariga för att jag skrev så mycket.

 en av älsklingarna. den andra heter Marjorie Morningstar

9. För ovärt för rubrik (September)
Hittade ny favoritmusik också. När detta inlägg skrevs hade jag gråtit, skrattat och haft youtube-panik på simon norrsveden i x antal timmar. Hela jag darrade för att en artist aldrig hade brunnit så mycket i mitt hjärta förut.

10. Fjärilsdödaren (September)
Som sagt, jag skrev mycket. Och funderade mycket. Och jag hade en cynisk period.

13. Betelkyrkan (Oktober)
Skrev otroligt mycket mer - och bättre - i oktober men det här berättar kanske mest. Jag lyssnade väldigt mycket på simon norrsveden, typ konstant faktiskt. Och en dag bestämde vi oss - jag klara emma - för att vi skulle se honom. Och det blev väldigt omtumlande, men väldigt fint. Det hände väldigt mycket annat i oktober faktiskt och simons musik var med hela tiden.


14. Om kärlek (November) 
Jag tänkte väldigt mycket på kärleken i november. Dels för att alla DE DÄR dagarna började närma sig, nostalgin kröp tätt inpå mig och ville bo i mitt hjärta. Dels för att vi såg simon i borlänge. Dels för att mina vänner började växa fast i mitt hjärta på riktigt.

15. SV: Kärlek (November)
Som sagt. det där med kärleken upptog stor del av min tid. För det mesta kände jag såhär

16. And hush now, I'm about to break the law... (December)
Jag var otroligt stressad i december. Drömde mycket, sov alltså dåligt, kunde inte slappna av, kunde inte bearbeta mina egna känslor. Allt var liksom ett brus, som en dåligt inställd radio. Men en kväll, efter att ha fått prata av mig litegrann med mina älskade flickor, så gick det plötsligt att andas igen. Och det kändes jävligt skönt. Efter det blev allting bara julmys och vackra vänner och kramar och sådär.

Och det var det hela. PUSS!


2009 års favoritinlägg enligt mig själv (mars-juli)

Jag dricker två tusen tio års första kopp blackcurrant-te med knäckemacka. Melissa Horn i bakgrunden. Inser hur många kvällar jag två tusen nio spenderade på exakt det här sättet. Tänker på hur mycket tid jag verkligen lagt ner på den här bloggen. Format den med mina ord, gjort den till nån slags axel att luta mot, någon att viska förgråtna ord i örat på när allt känns hemskt. Gjort den till en bästa vän, att dansa med när jag är lycklig, någon att hålla om när allt bara känns bra. Och därför ger jag er nu - 2009 års favoritinlägg. (fastän jag började så sent som i mars) Klicka på rubriken för att komma till inlägget.

1. Time Isn't Healing (Mars)
Det här är det första korta-texter-inlägget jag skrev. Anade aldrig hur många det skulle bli efteråt. En annan sak som jag tycker om med det här inlägget är att det i princip beskriver anledningen till att jag startade adjektiv från första början. Jag behövde berätta av mig, helt enkelt.

2. Är det inte vackert (April)
Jag blir bara så himlans jäkla jätteglad av det här inlägget. För att det beskriver allt på en gång!

 (på maffia-vis.)

3. I will always be your soldier (Maj)
Maj var nog en av de mest känslomässiga månaderna i mitt liv. Jag var lycklig, jag var olycklig, jag saknade, jag hatade... det här inlägget speglar dels den lyckliga delen och berättar dels med tusen ord om en av de helger som gjorde att jag överlevde.

4. Pieces (Maj)
Här har vi då den andra sidan av maj.

och här har vi ett maj-soundtrack:


5. Hela juni men om man måste välja: Överdrifter
Av någon anledningen skrev jag mycket i juni. Överdrifter är nog kanske en av de bättre texterna jag vet, mest för att jag minns den där kvällen som om det var igår. Pojken i fråga har etsat sig fast i mitt huvud. I allmänhet hade allting börjat reda ut sig så att jag mådde bra - hade nog att göra med ingen skola.

6. Att kyssas (Juni)
Fin dikt om väldigt starka känslor som jag upplevde i just juli.
 
Utseendemässigt var juli månaden som jag klippte lugg


i'm still alive but i'm barely breathing

"Varför? Det har gått så lång tid nu att jag inte orkar med mig själv. Hur kan det skära så djupt i hjärtat hur kan jag ha några tårar kvar? Jag saknar dig så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag saknar alla gånger du höll om mig och jag saknar den kyssen på isen. Dina läppar var så kalla mot mina och du var fin och du var faktiskt min. Hade du inte känslor då så spelade du i alla fall väldigt bra.

- Är du kär i mig?
- Ja
Jag minns känslan i mig då och jag minns att jag vände mig om och förstörde den mysiga ställningen vi äntligen hade hittat. Jag saknar ditt sätt att se på mig och din hand på min axel.

Fan fan fan fan ffan fnanfa,nf jag hatar det och jag hatar mig själv för att jag inte glömmer och det gör ju ont förihelvete måste det vara så vackert och så jävla kört? DU FÖRSTÖR MIG SLUTA JAG ORKAR INTE JAG VILL VARA MIG SJÄLV IGEN

Och den andra lindrade smärtan men han är ju också borta nu. Och han betydde inte så mycket mer än att han tvingade bort dig ur mitt huvud. Nu är det som vanligt igen. The first cut is the deepest säger dom men det är inte sant. För någon annan var den första men du gör LIKA JÄVLA ONT.

Eller skjut mig istället?"






(tittade igenom mina dokument i fredags kväll. hittade den här, skapad 2009-04-20 23.56. titeln var "och ibland gör det för ont för att ens läggas ut i en blogg" men jag kände att ikväll går det bra. minns exakt när jag skrev den. det var typ tredje kvällen i rad som jag inte kunde sova för att jag hade så ont. och till slut kände jag bara att jag måste få det ur mig på något sätt och jag skrev det här - grät med all säkerhet - sparade, läste igenom, stängde och tittade aldrig åt det igen. förräns nu då. raw material typ alltså. hehe)


SV: kärlek

Jag kände för att förklara mig när jag läste det här inlägget av oskar, för jag kände mig lite träffad, vet att jag är en av dem som uttryckt det där hatet.

En vän till mig kallade mig cynisk. Känslokall liksom ungefär. Och visst ja, man skulle kunna kalla det för det. Men helt ärligt, mellan er och mig, så är jag bara jävligt rädd.

Inte rädd för att stå maktlös inför kärleken, för den där överväldigande känslan av att tycka om någon, jag tror jag har lärt mig lite av de tricksen nu. Nej, det som jag är rädd för, det är biten när man blir sårad. För då finns det inga tricks att lära sig. Man tror att nu är jag immun mot jag-är-inte-kär-pilarna men de träffar olika vener varje gång.

Jag VET att det är fruktansvärt fint att hångla i soffor, vara så nära att hjärtslag blir som ord och allt sånt där. Men jag vet också att det finns inget alls fint i att sitta - två jävla månader senare - och gråta sönder ögonen för att han kysste en annan. Fastän det var slut. Fastän man själv har kysst en annan.

Dessutom har jag lärt mig, att promenader, kyssar och närhet, det går att få ändå. Det måste inte vara himlastormande kärlek för att sådant ska fungera, det kan vara personkemi bara. En feg utväg, javisst, men det fungerar.

Tre gånger har jag fallit ordentligt. Tre gånger har jag brytt mig om, tagit hänsyn, lärt att... kanske inte älska för jag är bara sjutton... men att tycka om fruktansvärt mycket. Tre gånger har det slutat med blod och sånt och mitt hjärta är fortfarande ömt där de sköt mig.

Alltså - jag hatar inte kärleken. Jag är rädd för den.

Måste bara tillägga, att som jag sa så är jag bara sjutton. Någon dag hittar jag säkert modet igen, och skjuter hejvilt med mina kärlekspilar. Men ikväll, i år, så är det inte värt det.

fem låtar som gör mer eller mindre ont

förlåt att det blir youtubefilmer men jag vet inte hur man lägger in bara musik i blogg. hehe. här kommer i alla fall fem låtar som får mig att MINNAS.

1. Amy Diamond - Another Day

Pinsamt men sant. Jag var tolv år och han var alldeles, alldeles för långt bort. Så jag fick bara drömma om att träffas, kyssas och sånt. Jag drömmer fortfarande men allt är lite mer komplicerat nu.

2. Last Train Home - Lostprophets

Den här låten får mig att minnas mitt sjunde skolår i sunkiga skollokaler. Jag minns att jag ville passa in och jag minns hur HAN utnyttjade mina känslor och min naivitet, tryckte ner mig, och hur jag med knappnål försökte rista in ett hjärta i handen så att det blev ärr (låter värre än det var). Fet jävla högstadieångest. Och så minns jag förstås hon som introducerade låten till mig. Om du läser det här - TACK. för att du tog hand om mig, för att du grät med mig, för att du älskade mig. Jag tror att jag älskar ditt rum för att det var det enda stället(förutom mitt eget hem) där min trettonåriga själ kände sig trygg. du är bra. 

3. En lögn - Anton&Affe

Sommaren mellan sjuan och åttan (och ända fram tills vårterminen i åttan) så var jag mest bara sorglig. Låten - och det faktum att jag kunde den utantill - säger väl allt. Men jag lärde mig en sak: vänner som kallar dig patetisk i sin blogg på daglig basis, är SKIT och förtjänar stryk istället för ursäkter.

4. Plane - Jason Mraz

Två veckor i Tunisien, på solstol vid pool, på svalt hotellrum, i dödsvarm buss, så fick han sjunga för mig. Jag minns ett sms jag fick, och hur jag grät, hur jag sedan kom över det och hur allt slutade under stjärnorna med bruna ögon och fina försiktiga kyssar. Jag åkte hem med just den här låten i öronen och sen hängde den med en bra bit in på mitt första gymnasieår. Den markerar en förändring men mest av allt en oändlig lättnad; äntligen var jag fri från högstadiet och den roll jag tidigare haft.

7. Elever - kent

Det bästa till sist såklart och faktiskt anledningen till att detta inlägg ens kom till. 19 mars. Jag mindes idag, för första gången på riktigt (har blockerat rätt mycket) hur fruktansvärt det var. Inifrån minns jag fortfarande bara ord, men jag minns hur vi stod utanför och jag ville aldrig släppa taget, du fick inte gå. Det var panik i kroppen som om jag var jagad, det rev och slet inom mig och ändå stod jag i fönstret fem minuter senare och såg dig svänga runt hörnet. Hittade den härlåten och jag svär att jag har aldrig gråtit så mycket som den natten.

som barn

jag tycker vi leker en lek. en bildlek. vi väljer en bild från dagens datum fast förra året (eller så nära som det går) och så berättar vi om vilka vi var då.


den här är i och för sig från den 23 (var tvungen att titta i bilddagboken höhö). men jag minns! bilden är tagen av mig, föreställer mina flickor på väg hem till fanny. vi lagade spaghetti, ost och ketchup-röra som var ganska god! om jag inte minns helt fel är det här även gången när vi fick för oss att gömma oss under fannys bord, för att skämta lite. blev ju helt knasigt till slut. känns som en evighet sen, faktiskt. jag vet genom att titta på de andra bilderna från samma datum, att det var ungefär vid den här tidpunkten som jag slutade att sminka mig. vilket betyder att det var ungefär vid den här tidpunkten som jag pratade i telefon hela nätterna. tre timmars sömn vadå HAN hade ju sovmorgon.

tänk att det var så kort tid sen, egentligen. tänk att det fanns en tid när de här flickorna HÖLL PÅ att bli den självklara del av mig som de är nu; tänk att det fanns en tid när jag fortfarande inte visste. tänk vad ballt att ett enda år kan förändra en så mycket. och tänk att man kan få nostalgiryck trots att det egentligen var ganska nyligen. en fis i rymden, om man ser det i perspektiv.

lek med mig?

Ombytta roller

En fin sak som hänt i mitt liv var nångång i mars eller april 2009. Mitt i en period när jag var ledsen och det kändes som att det inte fanns någonting som kunde göra mig glad. Jag lärde känna en person som visade sig ha förmågan att göra mig solig, precis när jag var på väg att börja regna. Och bara det i sig var faktiskt fint.

Och han berättade om kärlek och hans syn på den och jag förstod inte ett dugg. Jag ville förstå, ville göra samma, men det brann ju i hela mig liksom jag skulle aldrig kunna se det så svalt. Jag undrade hur man gjorde. Och sen råkade jag slå huvudet på spiken ungefär. "Det har hänt nåt".

Han ville inte berätta. Men jag ville veta. Och en kväll var det mörkt och varmt under lakan och allt sånt och jag tog chansen. Rullade ut argument händelser känslor upplevelser. Det var nog en av mina finaste stunder den våren för det var så skört, fint och olikt det vi egentligen var. Ont i hjärtat fick jag och han fick en puss i pannan (har nog glömt den nu). Och jag tänkte jag ska aldrig bli en sån.

Nu brinner han och jag kyls ned i takt med klimatet. Ombytta roller fast inte riktigt. För jag har hela tiden hans berättelse i mitt huvud och ibland när jag tänker på finheten i den stunden så smälter all min höst-is och jag blir ett brandgult, darrande löv.

Därför och nästan bara därför så hoppas jag att jag aldrig glömmer.


jag älskar dig...

....För att dina armar är så ömsinta (något jag aldrig sagt till dig men ofta tänkt på) när du kramar om mig. För att ditt hår är så lent och för att din humor är som min, fast olik. För att allting verkar ha gått din väg i år. För att du funnits där när allting inte gick min väg. Det är så lätt att flyga iväg på moln av kärlek och glömma vart marken finns. För att du inte har gjort det. För att du får mig att skratta så att jag ligger på golvet och inte kan andas. För att det är den bästa känslan jag vet. För att jag vet att du läser det här men inte riktigt vet om det är dig det gäller. Jag säger potatisrätt. Nu vet du.

....För att du är så knäpp och galen. För att vi nördar samma saker och skrattar åt det sen. För att ingen av oss inser vilka killar som egentligen är idioter (jag har ändå mera rätt!). För att msn-, sms- och facebookstatus-konverastioner är de roligaste att spåra ur. För att vi är misslyckade söderkisar. Det här året har varit ett bra år. Jag har fått medaljer, jag har fått blåmärken och jag har fått dig i mitt liv. peace-to-the-middle-east! (För att det inte finns något roligare sätt att irritera en tränare på än så.)

...För att "life is like a box of chocolate" - för att du vågar smaka alla sorter! Det finns ingen som är så modig som du. För att du har varit en del av allt som hänt i mitt liv det här året. För att du har skämt ut mig så att det räcker och blir över, för att det egentligen inte spelar någon roll. För ditt skratt, för en höst med stress och motgångar, för en vår som jag kommer minnas som en av de bästa i mitt liv, för alltför goda råd på pendeltåg, för att du förstår mig. Jag är din för alltid, vet inte hur jag ska överleva utan dig.

....För att du är NI i det här fallet och för att ni två aldrig någonsin kommer läsa det här. Men jag måste få det sagt ändå; jag vill inte förlora er. För att om jag nånsin får barn ; så är det ni som kommer få uppfostra dem. För knäppare och bättre människor än er finns inte.

...För att det finns massa jag inte nämnt och du är en av dem. tack ni som gjorde mitt år till det finaste.


pojkar i mitt liv

1. världens finaste ögon, gröna med bruna små fläckar i. Han var min pojkvän men vi var bara tolv år gamla så egentligen var han nog mer en bästa vän. Jag minns att jag skrev en berättelse om honom i femman - jag korsförhörde honom om hans morgonvanor, till exempel, och varenda detalj puttades omsorgsfullt in i texten, som blev lång..... Idag har vi ingen kontakt, jag tycker det är synd. Fast å andra sidan, det hade nog inte varit samma sak nu, vi är så långt ifrån de vi var då och allt är så mycket krångligare. Så fastän facebook och allt sånt finns nu, så får han nog stanna i mitt hjärta som ett väldigt lyckligt minne av en väldigt lycklig tid.

 
alla hjärtans dag 2004.

2.
jag tror att det snart har gått fem år, men jag vet inte riktigt ifall jag orkar räkna. det roliga med honom är att varje gång jag ska skriva såna här texter om honom, så står det still. Dikter går utmärkt, det finns nog ingen som har fått så många tillägnade dikter som han. men att förklara, det är stört omöjligt. vår relation är onämnbar på nåt sätt - det är inte kärlek men det är heller inte vänskap. det är mörk skånska i telefonen och suddiga leenden i webbkamera som får det att bubbla i hela mig och det är långa mellanrum mellan samtalen nu. och det stannar där, vi stannar där vi är. 60 mil ifrån varandra och ändå känns han ibland som den som är allra närmast mig

Jag (nån gång i sjuan jag minns inte) säger:
i princip. fast jag tror ite att du tycker det. jag tror att du tycker om mig, fast du har ingen anldening  
Han som texten ovan handlar om säger:
behöver ja d?

3. jag är dålig på att släppa taget om folk, och det här är praktexemplet. i tre år var vi vänner med till och från förmåner. det var totalt utan känslor, tills jag för ett år sen insåg att det kanske fanns något där ändå. men jag vågade inte säga något för jag ville inte förstöra det vi hade. jag höll käften i en månad tills han förstörde allt vi hade. och det jobbiga är att vi aldrig fick ett ordentligt avslut, så jag kan inte riktigt släppa taget. vi har träffats efteråt, senast häromdagen, och varje gång förvandlas jag till Laura för ett år sen, och varje gång gör det mer eller mindre ont.
 
och den här gör också alltid lite ont

4. en gång kysstes vi på isen på en sjö. och det var så himla fint. det var svinkallt ute och stjärnorna lyste för det var mitt i natten. så drog han mig intill sig och det var så äckligt klyschigt att jag borde spytt men jag smälte och sa till mig själv att "är det såhär så är det värt det". och det var det, hans iskalla kind mot min när vi kom hem och vi gjorde allt för att få den andras värme (fönstren immade igen men det var ju inte första gången). och jag var kär, ordentligt för första gången tror jag. det är lite tråkigt att det måste vara minnen nu, fastän jag förstår varför det var tvunget att bli så. ibland känns det okej att sakna läpparna, händerna, stunderna, ögonen, orden... ibland känns det bara tragiskt.
 
ibland säger bilder så mycket


5. det roliga med honom är fastän det alltid verkar så när jag skriver om honom, så är jag inte kär. Han är bara en smått fantastisk person som fick mig att se solen när allting verkade grått och ledset och som dessutom råkade kyssa gudomligt. Han är endorfiner personifierat och den mänskliga motsvarigheten till Let's Just Fall In Love av Marit Bergman.

oh please let me draw your picture
you got such pretty eyes
let's jump off sky high buildings
let's believe that we can fly
let's do it 'cause we want to
let's do it 'cause we can
let's laugh our very heads off
then let's do it once again

6. sen finns det några flera som jag verkligen verkligen tycker om. men de kan få vara onämnda tills vidare.


Väl

Jag läste ett inlägg av Michaela Forni. Hon skrev om allt det första och hon skrev att det föreviga är finare, lite ungefär att det första är överskattat. Och jag är en hoplös romantiker jag VET men oj vad jag älskar allt det första.

Jag minns en första kyss som om det var igår. Det tog sex timmar att våga. Rus och nikotinkickar hann gå över, alla hann gå hem eller somna, vi hann diskutera en frågebok i källaren. Sex timmar med fjärilar i magen och en enda fråga dunkande i öronen - vågar jag?

Och jag minns att vi låg ihopslingrade och jag reste mig lite och vi sa något. Ditt ansikte var snett till höger. "Väl" blev sista ordet som övergick i fnissning och jag tittade lite snett neråt och mina läppar var en halv centimeter från dina och min bröstkorg ville spränga mig av glädje och det var första gången. Första gången som bara är just en.

Och det nästa jag minns är att vi var ett virrvarr av händer och läppar och andetag. Det var försiktigt och fint och det är det som kännetecknar det första. Man minns allting innan och man minns allting efter, men just den exakta stunden när man gör det, det minns man inte.

Din tröja var randig i alla fall, och jag hade ett linne som var rutigt. Dina händer var mjuka och jag mindes dina armar runt mig i flera timmar efteråt. Jag tänkte döpa dikten till fantomsmärtor för det var så det kändes.


RSS 2.0