Del 2: Musikminnen

Äh, jag är så dålig på sånt här. Sånt som kräver disciplin och sätta egna deadlines. Så nu när jag är sjuk och dricker varm mjölk och har massa tid så river jag av allt på en gång. För jag VILL verkligen skriva om det. Tvåtusenelva alltså.

---------

Om musik skrev jag såhär en gång:

Det finns musikminnen
Och så finns det musik
som talar till en
/har saknat ditt skratt har saknat ditt hår
har saknat att ringa ibland och berätta hur det går/
Och tårarna man trodde hade tagit slut
Låg gömda i musik
Som talar till en

Men det är inte bara tårar som gömmer sig där, vet jag nu, utan alla möjliga känslor och lycka också. Så därför vill jag dela med mig av fyra låtar som för alltid kommer få mig att minnas tvåtusenelva. Inget speciellt, bara fyra låtar liksom.

1.

Det är faktiskt TVÅ ÅR sen den här låten släpptes nu, helt sjukt egentligen. Men den överlevde in i 2011 i alla fall, med råge. Så många kvällar, utekvällar, hemmafester och vanliga dagar som den här har spelats och vi har känt likadant varje gång.. Det är som en explosion av minnen: hesa röster dagen efter under 2011 innebär nästan alltid att vi vid i alla fall en tidpunkt sjungit med för allt vi har. Galna på dansgolv med händerna i luften och jag vet inte vad och stampa i golvet, ta mitt skimmer för jag brinner, och på balkonger terasser: jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks. Och sen i verkligheten, med en vän i handen och en annan på telefon. För dig ska jag göra det tusen gånger om.

2.

Det här är lite otippat kanske, och tror jag också den mest personliga och minst lyckliga av mina musikminnen. Men första gången jag hörde den här var på ett hotellrum i Paris och det gjorde mig helt knäpp. Det var som att han som spelade den för mig visste. Att i princip hela första versen och refrängen beskriver varenda känsla jag hade för honom just då. Sen glömde jag bort den här ända tills jag hörde Oskar Linnros sjunga den live. Det blev lite av en chock då också. Och nu igen, för jag hade egentligen tänkt på en annan låt men den fanns inte men så råkade den här göra det. Praktexemplet på musikminne nästan.

3.

Till lyckligare minnen: Jag blir helt extatisk i kroppen av att höra den här. På så många sätt markerade den slutet på tråkiga saker, typ vintern, skolan och också lite föregående musikminne. Minns en tidig sommardag när jag och en vän lyssnade på den här och tittade upp i en helt blå himmel och allt var bara bra. Bara precis sådär bra som det ska vara. Och sen minns jag att jag har lyssnat på den här typ i varenda bra ögonblick 2011. Min första danskväll på Sommar!, studenten, när jag glädjestädade på Protus, när jag satt på tunnelbanan hem efter en brunch. Överhuvudtaget bara så gör den här mig så så lycklig, alla fina stunder från 2011 i ett nötskal nästan.

4. (börjar på 0.35)

Den här är i och för sig också ganska personlig. Men representerar september-decemberhalvan av 2011. Den här låten var den första jag laddade ner efter att jag kom till Korea, och den spelades överallt på gatorna (den gör fortfarande det men inte lika ofta) och texten är rätt värdelös men jag blir så glad när jag hör den. Alltså bara det faktum att jag hörde den varannan minut när jag bara GICK PÅ GATAN. Det säger ju allt. Och det var så mycket nya intryck men allt var bara bra och kul och jaa, så blev jag ju kär det vet ni. Så det här är kanske mer ett minne för mig själv än för er, men ändå. Fan vad glad den gör mig.

 

Och ja. det var det. Fyra musikminnen från tvåtusenelva.


Del 1: Vår bästa vår (Del 2)

Så del ett i tvåtusenelva är på samma gång en del två, som jag hade lovat men som aldrig blev av. Men nu blir den det, för tvåtusenelva började ju med oss. Och fortsatte med oss.

--

- Fult är fint, sa vi och det är så sant. För den finaste helgen var på samma gång en av de fulaste. Sådär så att jag knappt vågar titta igenom bilderna men gör det ändå och skrattar högt när jag tänker på allting. Att isolera sig i två nätter med ingen annan än de jag känner kanske bäst i hela världen - så många nya internskämt vi skapade de där två nätterna. Att dämpa ångest med fumlig högläsning ut barnböcker och spendera halva dagen med att bråka om vilket kasettband vi ska lyssna på. Härma fåglar, äta nudlar, säga hej till Bosse. Haha. Och sen åka tillbaka till verkligheten och fast det kanske var lite svårt att låtsas som ingenting sen så lyckades vi i alla fall rista in ett minne för livet.



- Definitionen av lycka: en helt vanlig dag fast ändå inte. Helt plötsligt var det sol och varmt och himlen var blå och vi låg bredvid varandra i gräset och försökte ignorera alla andra som vi kände där men som vi bara inte kände för att vara med. Så vi delade på din iPod, kommer du ihåg? Vi lyssnade på Veronica Maggio och tittade rakt upp i en helt blå himmel och skrattade åt precis allting.



- "Ska vi köra hardcore eller?" Innan det hann bli sådär riktigt varmt, när vi fortfarande nästan tänkte att vi skulle ta studenten i snö typ. Men vi ville inte det så vi trotsade Sverige och körde hardcore i t-shirt och tunna koftor och överhuvudtaget kläder som var lite för kalla. Inte så himla hälsosamt kan man tycka i efterhand men herregud bara tanken på den lilla traditionen gör mig alldeles varm.

- Och, såklart, alla hundratals kaffekoppar och skratt. På kvällar efter jobbet, på raster, på helger, varenda gång vi vill träffas men inte orkar gå ut eller varenda gång vi har gått och ut och måste träffas bara därför. Sånt där som man gör, liksom. För att vi älskar varandra och för att det inte spelar någon roll att vi redan har träffats varje dag, vi skrattar ändå så att vi gråter åt dåliga skämt och knäppa historier.

--

Och det finns så mycket mer, så många små sekunder bara som jag vet att ni också minns sådär ibland när man minst anar det: jag älskar er av hela mitt hjärta okej. Ni är bäst.


Tvåtusenelva

Så börjar 2011 lida mot sitt slut, nästan, och jag tänker tillbaka och jag tänker såhär: att jag tror att jag kommer minnas det här året som ett av de lyckligaste i hela mitt liv. Så många stunder som jag stannat upp och nästan exploderat, så många låtar som får mig att minnas kvällar, dagar, känslor, stunder, jag har nog aldrig haft så mycket kärlek i kroppen som jag har haft i år.

Och såklart skrämmer det mig litegrann. Att det börjar ta slut och att ett helt nytt och oskrivet 2012 väntar och tänk om det blir ett hemskt år? Det är nästan ett under att jag fått vara såhär lycklig såhär länge, ett helt år, hur länge kan det hålla liksom? Är så rädd att bli olycklig, att jag kommer falla i bitar snart. Men vet på samma gång att så får man inte tänka.

Så för att förebygga min oro, och kanske för att hjälpa mig själv om jag nu skulle bli krossad nästa år, så tänker jag tillägna ett par inlägg framåt till det bästa året i mitt liv. Och framförallt, till personerna som gjorde det så bra. För även om 2011 tar slut så gör inte vänskap det, och inte kärlek heller, och utan familj och vänner och alla andra jag tycker om hade jag aldrig haft de där stunderna, aldrig kunnat minnas de där låtarna, aldrig suttit här och tänkt tillbaka med gåshud i hjärtat.

Så från och med nu: en liten promenad bland kvällar och dagar, bland låtar, bland känslor. Tvåtusenelva.


RSS 2.0