min kaffeprins

Jag är knäpp i huvudet. Helt knäpp, kanske till och med galen. Har inte sovit ordentligt på tre dagar och nu är det nästan nästan slut. Hela jag är i kaos, vet inte varför ens.
Normalt sett brukar jag döma efter hur mycket jag gråter. Mycket gråt = mycket bra.
Men det här..... är inte så. Jag är helt inne i det och hör bara det och ingenting annat. Inte ens när jag jobbar slutar jag tänka på det. GALEN. så känner jag mig verkligen.

Tror att det är farligt också. Att jag stänger inne mig själv i bubblor och drömmar som egetnligen skulle kunna spricka hur lätt som helst. Men det här blir inte lika långvarigt, det är ikväll och sen kommer jag vara helt utmattad antagligen. Sjukt att jag aldrig känt mig dragen till sånt här och helt plötsligt är det under min hud och jag vill aldrig att det ska försvinna.

Egentligen är det inte särskilt bra, tror jag. Det är orealistiskt och idealiserat och kommersiellt. Men för mig är det första gången. Som om jag har blivit kär typ, så känns det. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att jag skriver det här bara eftersom jag väntar på att få fortsätta. Som att det bubblar i hela mig och jag struntar i om jag inte sover jag måste få veta. Men minuterna räknar ner. Ner ner ner.

Och sån är jag. Och det här är en liten del i något mycket större som kan bli det bästa eller det sämsta i hela mitt liv.
Non-sens.
I make it - no sense.
Nothing makes sense.

Fint med engelska. Om jag överlever den här stormen så lovar jag att höra av mig.

intimacy

Just nu händer det något väldigt konstigt. Jag kan egentligen inte riktigt förklara det utan att gå in på alltför långa och personliga detaljer men. Jag förbereder mig för att skriva en text och klagade på att det sitter fast. Fick rådet att det handlar om stämningar. "en tid på dygnet, en viss typ av musik". Så persiennerna är nerdragna, spotify igång och det enda som fattas är Forest Fruit.

Det slår mig nu hur länge jag har befunnit mig i k-popbubblan. (jag säger inte att jag inte gör det längre). För någonting brister i mig just nu, som en mur som faller isär bit för bit, tänk er det som en filmscen ungefär. Varje sång i denhär listan är hans kök. Te och skratt. Kanske är det därför jag har haft så svårt att acceptera de nya vindarna som blåser. Jag lyssnade aldrig färdigt på honom och mig. Eller snarare, jag glömde att minnas hur det hela började.

Det gör ganska ont faktiskt. Men jag hoppas att det är en vändpunkt som kanske kan dra upp mig ur stilleståndet som min själ verkar befinna sig i just nu. Och så hoppas jag att texten blir jävligt bra.

namnlös-1

Slår mig nu i efterhand att denhär sommaren har varit ganska tom på den där känslan som jag älskar och hatar över allt annat. Och jag tänkte skriva en massa om det men istället tänker jag bara skriva ordet på alla språk jag kan (och ett som jag inte kan men jag fick en ordbok av mamma som jag slår upp typ allt i).


kärlek. love. amour. любовь. 사랑.





För att det är världens finaste grej och för att jag vill brinna så att varje blick åt något annat håll är knivar, för att jag längtar efter fingrar genom håret och skinship som det så fint heter i koreanska tv-shower. Att äta en chokladpinne från varsin ände så att läpparna kanske nästan nuddar. hud mot hud liksom. Och så känslan.


MVG

Det är så lätt egentligen. Det tar ju bara en sekund, en enda sekund och så är allting helt förändrat. Det krävs inte mer än fingrar över en handrygg eller kanske en handrygg mot en kind. Ögon också, förstås. Håll aldrig kvar blicken på det sättet, du borde väl veta hur lätt jag tappar balansen.

Förut fungerade det, förut kunde jag kontrollera mig så pass att våra läppar kunde vara jättenära. Jag visste att jag alltid skulle sluta i tid. Nu kan du inte ens ligga i en soffa på andra sidan om ett bord utan att jag tänker på det.

Det skulle ju bara ta en sekund kanske att sträcka mig litegrann för långt när du kramar om mig och så är allting förändrat (förstört?). Alldeles för lätt.

För att det här fortfarande ska vara hyfsat rumsrent ska jag nog sluta nu. Men åh, du ger mig rysningar. På ett mycket väl godkänt sätt.

tänker

tänker: ge mig två sekunder det är det enda jag behöver.
men får jag två sekunder kommer jag vilja ha fyra och från fyra till åtta och varför skulle du lägga ner så mycket tid på mig?

tänker: om jag ändå kunde nöja mig.
om jag kunde tänka på de sekunder jag redan fått och inte vilja ha fler. om två kunde vara två utan att bli tvåtusen.

tänker: om det ändå var okej.
om jag kunde kräva hur många sekunder, minuter hur många timmar jag ville och du skulle vara där och göra det där och vi skulle aldrig få nog.

tänker: att hoppet är det sista som lämnar människan,
att han kanske är du kanske är någon annan, kanske är ni lika, kanske inte alls jag förvirrar mig nu men vet i alla fall en sak

säkert: ge mig två sekunder. (det är det enda jag behöver)

bara lite random som kanske inte ens borde ligga ute såhär

1. and I -I need to let you go
would it have worked? I guess I'll never know

(trodde du skulle försvinna bort: men du är in a relationship igen)


2. I'm falling I'm falling falling
(eller kanske inte. men du gör ändå en del bra saker. typ när någon sover bredvid går jag inte i kras ett dugg utan önskar nästan lite att det var du istället)


3. See you're not what I expected but you're the only one who knows how to handle me and you're such a great kisser and I know that you agree
(tillräckligt om inte nästan för mycket sagt)


4. "You haven't changed at all. Goodbye" 
    "I love you"
(jag går bara sönder lite för att jag tycker det är så fint)




siffrorna = klickbara = källorna till det kursiva


if you look in the mirror you'll find me

Antagligen är det ödets ironi. Bara för att jag klagade igår på att det aldrig hände mig något fint. Så satt jag på bussen hem klockan halv sex med huvudet fullt av hur speciella vissa människor är.

Han fascinerar mig så att jag måste luta mig över bordet för att jag så gärna vill förstå (jag gör det aldrig). Och han lutar sig också och jag kan inte sluta tänka på hur stora hans pupiller är och undra vad han tänker om mig. Så tänder han den där elden som väldigt få har tänt på senaste - jag vill upptäcka. Det är inga fjärilar, det är elektricitet bara.

Kan inte låta bli att undra om han såg det också, som han ser allting annat jag gör?

Och han lyfter min stol över bordet för att kunna lägga armen om mig, "dig kan ingen vara arg på", köper tre små chokladbitar och lägger allihop på min tallrik, möter mina ögon utan att vara det minsta rädd, erbjuder mig sin arm när vi går hemåt och det känns som att jag är i en helt annan värld.

Hade han varit vem som helst annan så hade jag tolkat det precis som ni antagligen gör. Men han är för komplicerad. Och eftersom jag är som jag är så laddar det mig ännu mer, så att det snurrar lite i hjärnan när jag tänker på vad som skulle hända ifall han tänker släcka ljuset.


för varje dag som går

och fastän du kanske har räknat varje dag. trehundrafemtiofyra stycken kanske. så är det så någonstans att han bara räknade ungefär hundra och det är där som problemet ligger för fastän ni kanske är olika bitar nu så delade ni någonting och det går nog inte att räkna så olikt egentligen.

ändå kanske han räknar in någonting helt annat nu, medans du närmar dig det stora talet trois-cent soixante cinq
kanske är det meningen att ni båda ska räkna, kanske ligger han i sängen just ikväll och undrar ifall du också vet. att idag. fast för 365 dagar sen. så var era sista dagar redan räknade.

kanske räknar han antalet orgasmer hon fick under hans beröring


ugh

två saker jag är extremt rädd för:
- att bli fattig i mitt vuxna liv så att jag till exempel inte har råd med julklappar till mina barn
- att bli ensam i mitt gamla liv

och så kan jag vara så himla tragisk. insåg precis att jag hatar att se igenom folk, och jag vet att det är en del som läser det här som med all säkerhet har sett igenom mig. har sett massor av tragik som jag inte ens själv vet att jag är. hur orkar ni att se på mig ens?

jag kan bli så äcklad ibland. av att inse. att sticka hål på nån tabubelagd bubbla och riva upp den med sina egna naglar, utan att märka ens. och när man rivit upp den så kan man bara stirra på det äckliga (som med alla olyckor, man vill titta bort men det går inte) och kräkreflexen bara går igång och till slut hoppar man över sidor när man läser i sin dagbok för bara namnet ökar behovet av en gul plasthink. eller något sånt. jag överdriver det nu. men det gör man ju nästan alltid i text


hon sa att jag har aldrig...

det är de där små orden som gör det. det är de som etsar sig fast, som KLISTER i hjärnan och för att få bort dem måste man skrapa men det gör ju ont så därför låter man bli.

man låter bli

och så klistrar de sig fast, binder ihop fakta med känslor vilket gör att armar runt en inte bara blir just armar runt en utan även känslan av trygghet, dåtid och jag-önskar. och nylimmat bränns ju lite vilket betyder att man gärna återvänder till klistret för att försöka svalka av.

alltså - man viftar lite smått paniskt mot de där små orden HÖRNI, kan ni inte ta det lite lugnt nu? försöker svalka av dem så att det inte ska brännas så mycket. men ju mer man försöker desto högre skriker rösten som yttrade dem och tillslut springer man därifrån.

ignorerar smärtan liksom, det finns en kräm som heter Voltaren som funkar bra mot stela muskler och den känslomässiga motsvarigheten till den skulle jag vilja påstå är kyssar, våta tungor och sånt. fast jag kan ha fel.




... förresten sa hon att jag tecknar gudomligt. det var något av en överdrift men det värmde


I guess that's where people differ

Han sa: den där lastbilen fascinerar mig.
Jag sa: hur menar du nu?
Han sa: ja den har ju stått där i flera veckor nu och den ser lite mörbultad ut på ena kanten och har fått en p-bot och verkar övergiven... har du inte sett den?

Och fastän jag har gått förbi lastbilen hela veckan, och hela förrförra, så har jag aldrig sett den. men jag har sett att löven har blivit så himla mycket mer orangea och att de trillar av så fort. och så har jag sett på moln och deras nyfunna grå-het och ibland har jag tänkt att oj när blev det såhär mörkt ute? så har jag sett med glädje på mina omklackade skor och svarta strumpbyxe-benen, tänkt att världen är bra. men en stor röd lastbil med p-bot har jag aldrig sett.


tänk om jag kunde spela gitarr

Det är konstigt hur svårt det där med lycka är. När man är ledsen, finns det tusen adjektiv och liknelser att göra, och alla kan känna igen sig. Men när man är sådär riktigt fantastiskt glad, så finns det liksom inte tillräckligt med ord.

Kanske för att lycka är så personlig, så mycket svårare att definiera? Ledsamhet är så ofta tårar och knivar i hjärtat, för alla, men lycka är för abstrakt. Och den är aldrig permanent på samma sätt som sorg.

Min lycka till exempel, skulle nog bäst liknas vid gåshud i hjärtat. Helt plötsligt bara ryser hjärtat till och huvudet reagerar: spara det här ögonblicket! Den typen av reaktion är tillfällig; jag hittar ett löv som är fint, någon har extra vackra ögon, någon bestämmer spelning, hösten är nästan konkret under mina fötter. Där och då, när jag är mitt i stunden, tror jag att den inte kan ta slut.

Men den gör det. Och jag tror att det är en bra grej, det är liksom för vackert för att vara evigt. Minnet av den kan vara evigt; det är ju ändå bara en blek kopia. Och det är det som gör att vi överlever i slutändan, det som gör att vi kan inbilla oss är lycka är lika permanent som sorg.

För tänk att vara sådär elektriskt spränglycklig varje dag? Till slut skulle det ju inte vara något särskilt. Därför lever vi på minnena, för de är lyckan fast i mindre skala, så att vi kan landa på någon form av lycklig men inte överväldigande nivå. Så att vi har sensationer kvar att uppleva.

En bieffekt av den här typen av tänkande, är grav romantisering av allt som en gång gav en hjärte-gåshuden. Jag är expert på det. Men det kan vi ta en annan gång.


att växa

Tänk att det kan ligga så mycket i någonting så litet som en msn-kontakt.

Det som slår mig först, när jag rensar i min lista, är att vi blir stora nu. Fullteddybjörn och snygga_08_anna har bytts ut mot förnamn.efternamn och andra varianter av seriösa mejladresser. Vi hänger inte på playahead längre, helt enkelt.

Och jag frågar mig: när hände det här? När växte vi ifrån urringningar på fotografier, när slutade vi skriva tusen hjärtan i varandras gästböcker? När blev vi otaggade på att kyssa fem okända killar under samma kväll och skryta om det på vägen hem? När blev "gumman jag äälskar dig" ett skämt istället för verklighet? 

Och vad hände med de som sa "vi måste träffas". Varför gjorde vi aldrig det egentligen? Hur när var gled vi så långt ifrån varandra att bara msn höll oss samman? Och till slut inte ens det.

Imogen Heap sjunger It's in the ABC of growing up hon har rätt.
Vi växer upp. Jag tycker det är häftigt och sorgligt på samma gång.

da capo

Min hals längtar efter rysningarna, ryggen efter att krökas på det där särskilda sättet. Mina ögon, öron, sinnen hela kroppen ber mig LÅT HONOM STÄNGA AV DIG du vet att han kan det så enkelt. Mina tänder biter allt oftare tag i läpparna, försöker hålla dem i schack, men stimulerar bara begäret mer. Jag har konstaterat det tidigare och jag känner det igen - jag lever för spänning och den är tillbaka. Lika obarmhärtig som den var förra gången, lika intensiv. Som en feber i mitt blod (mörkröd, bör tilläggas) och den jagar mig runt runt i cirklar. Allt snävare runt dig om jag själv får bestämma.

Jag känner igen det, så alltför väl. Mina fingrar kliar, de vill inte vara stilla nu. de vill jaga, klösa bytet, känna att de lever och jag vill låta dem. Jag vill att världen ska stanna en sekund eller gärna flera - jag vill göra det omöjligt att hämta andan förräns efteråt. Tanken får mig att se lite suddigt och det darrar i hela mig. Det känns som att vara ett rovdjur som vilken sekund som helst kommer anfalla, bara ögonblicket är rätt.

Nu blir jag suddig i hjärnan också. Det finns saker man inte borde uttrycka och det här är en av dem. Egentligen.


identitet (likheter olikheter)

Du frågade mig: - vem är du? Jag svarade: - ingen. Jag ljög när jag sa det, det vet jag nu. Kanske är jag vet inte ett bättre svar fast det låter så platt. Ändå är det nog så det är. Jag skulle kunna vara din, jag skulle kunna vara någon annans (eller någon annan) men jag kommer alltid vara någon.


Om jag är mig själv? Jag tror inte det. För att kunna säga att jag är mig själv, måste det finnas en definition av mitt jag, och eftersom det jaget ständigt omvandlas, kan det inte definieras. Därför kan jag (för tillfället) rimligen inte vara mig själv?

Kanske är jag mina reaktioner och känslor, det som gör att jag agerar på särskilda sätt vid särskilda tillfällen. I så fall, skulle jag vara ett sunt förnuft som håller mig kvar på jorden, men samtidigt ett kvävande begär som bränner upp det förstnämnda. Jag skulle vara en impuls, en storm som drar med sig alla tvivel och betänkligheter och går sin egen väg, men också ruinerna när stormen bedarrat.


Jag tror att någon dag, kommer jag reda ut den här röran. Kanske vaknar jag en morgon och ÄR och vet VAD. Kanske reder någon annan ut mig, sliter ut mina ögon och låter dem se det nystan som är jag (tvingar fingrarna att nysta upp), så att jag vet. Till dess får jag njuta av att vara ett trassel, en evig klump av överraskningar.  Det kan nog vara kul det med.


till klara (jag vet inte om du läser det här alls)

Jag gjorde en reflektion för länge sen, som jag tänkte dela med mig av för jag tror att du kanske uppskattar liknelsen.

Kärlek är som nya skor.
Jag köpte ett par blommiga supervackra skor från Monki. Det var massor av folk i affären och jag orkade inte prova, men räknade med 38 för det brukar jag ha. När jag kom hem och prövade dem insåg jag att de var liite för små, men jag fick i alla fall i foten.
Kär som jag var kunde jag inte låta bli att använda dem så fort som möjligt. Vandrade runt med dem en hel dag och höll på att dö. Det gjorde så jävla ont. Men jag använde dem igen, och igen och en gång när jag satt och plågades, så insåg jag likheten.

En dag kommer det inte att göra ont längre. I början är allt så nytt och ovant och känns inte alls som det ska. Men as time goes on, så vänjer man sig, anpassar sig. Och plötsligt sitter man där - det kan vara precis när som helst (på bussen på lektionen i sängen på kvällen) - och det gör inte ont. Det klämmer inte i tån eller runt hjärtat och det skaver inte och man får inga sår.

Fastän både skor och hjärta gjorde ont just då så var jag så jäkla glad! För jag visste att det skulle bli bra igen. Och det blev det (skorna snabbare än hjärtat men ändå). det känns ju som att du nått lite den punkten nu - skon passar. Vilket är varför jag tänkte meddela att därifrån går det bara uppåt!


RSS 2.0