Dag 06 - Min dag

Är sjuk... och hade redan bestämt att stanna hemma så vaknade typ tjugo i elva. Kollade på bigbang-videos tills pappa kom och hämtade mig vid typ halv fyra (bytesdag), gick och handlade och kände mig mycket piggare. Kom hem och åt litegrann, läste SvD och nu sitter jag här. Typ så. Hysteriskt intressant dag faktiskt. VILL BLI FRISK.


Dag 05 – Vad är kärlek?

Vi kör på tycker jag. Ibland är avståndet mellan två dagar typ två veckor och ibland är det några timmar.

Det enda jag vet om kärlek är att jag älskar det. Obesvarad, besvarad, vänskaplig, förälskelse, långvarig, tillfällig, det spelar egentligen ingen roll. Det bästa med kärlek är att det känns så jävla mycket. Att det fyller hela hjärnan och pumpas runt i blodet och är det enda man kan tänka på (och därför tycker jag att kärleken till en TV-serie eller kpopstjärna är minst lika bra som kärlek till en levande person).

I Coffee Prince så sa dom att förälskelse är den bästa tiden i ens liv. Att även om det gör skitont för att den man älskar kanske ljög för en, så kommer man alltid tänka tillbaka på förälskelsen som den vackraste tiden. Jag är säker på att det är sant. För kärlek, till vem eller vad som helst, får en att vilja leva. Kanske därför som hjärtat blivit en så viktig symbol för kärleken - för att man vill att det ska pumpa runt ens kärlek för evigt.

Och det är kanske därför som det är så svårt när kärlek tar slut. För att man har levt det och tvingat hjärtat att pumpa runt det och sen ska det inte vara så längre. Helt plötsligt finns det inte kvar, eller borde inte finnas kvar. Och då är det som att all luft har gått ur en, som att hela livet bara rann ut genom tåspetsarna. Så himla tomt.

Jag önskar att jag kunde förklara styrkan i det jag menar med kärlek. Kanske borde jag filma mig själv när jag bryter ihop framför en TV-serie eller en låt. För att visa hur det krossar fasader på två sekunder, smular sönder idealbilder till ingenting, hur det tar över hjärnan så att man KÄNNER SÅ MYCKET. Eller tänk själva på saker som berör er - tänk på kraften och sårbarheten i de stunderna. Där tror jag nämligen att man hittar kärnan i det som jag kallar kärlek.

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Igår tänkte jag ladda upp dethär, men det blev inte så. Men här är vad jag åt igår:

Frukost: miso-soppa och macka + clementin och juice
Lunch: ost/skinkmacka och lite leftover risgrynsgröt
Middag: tortellini med någon slags champinjon-pastasås

Idag har jag ätit en clementin. Jobbar på immunförsvaret, haha.


Dag 03 – Mina föräldrar

Det här räknar ju inte riktigt i dagar, det vet vi allihop.

I alla fall - mina föräldrar. Precis som när det handlade om att skriva om mig själv så känns det här lite jobbigt, fast snarare av anledningen att de inte vet att jag skriver det här och jag vill egentligen inte romantisera eller avromantisera dem för de är ju liksom... mina föräldrar. Som jag har grundat mina ideal på, skrutit om när jag var liten "Min mamma kan det här.." "Min pappa säger såhär...". De är mina allra största förebilder, vare sig jag vill det eller inte.

Min pappa är den jag är mest lik utseendemässigt, eller det jag får höra oftast i alla fall. Inte så lång, lite liknande pigment och ett liknande ansikte. Han sysslar med musik på fritiden (och finns snart på Spotify, stolt dotter!) och har gjort massa låtar som jag faktiskt tycker om men det känns lite pinsamt att ha pappa i iPoden liksom. Vår största likhet är nog intresset för saker som är lite intellektuella, pretto om man vill säga så. När jag säger att jag vill lära mig om vin så lånar han ut "Vinsnobbarnas officiella handbok" till mig, och sånt. Vi skrattar åt Blandaren och Liftarens Guide till Galaxen fast vi tramsar lika ofta på västgötska. Pappa var också den som introducerade mig till min favoritbok. När jag var i min revoltålder kallade jag honom för pedant och jag avskydde att allt skulle vara så städat hos honom. Nuförtiden har vi båda lärt oss att kompromissa vad gäller sånt.

Min mamma är den som belönade mig med språkintresset tror jag. Hon kan franska, svenska, engelska och nederländska nästintill flytande och har även pluggat tyska, spanska och latin. Sju språk liksom! Mamma och jag är väldigt lika personlighetsmässigt, vi är sociala och pratglada och sådär. Glada. Många tycker om min mamma och säger att hon har ett stort hjärta, vilket är helt sant (hon tycker om att hjälpa hemlösa och blir jättestolt varje gång jag köper Situation Stockholm) och så vill jag också bli. Jag har snott rätt många utmärkande drag/vanor av min mamma, till exempel att prata fett högt i telefonluren och ordningssinnet (eller bristen på..) och frispråkigheten. Jag tror att jag kommer bli väldigt lik henne när jag får egna barn och blir vuxen.

Det blev ju ganska långt faktiskt. Hursomhelst, mina föräldrar är väldigt bra människor som jag såklart bråkar med ibland och de är inte perfekta för ingen är det, och det här är bara en bråkdel av deras personligheter. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb med att uppfostra mig och min syster och samtidigt ta vara på sina egna liv och kvaliteter och jag tycker verkligen om dem för det.

Dag 02 - Min första kärlek

Det är lite luddigt egentligen, och hänger kanske på definitioner men om kärlek kan sträcka sig genom cyberspace så är det där vi hittar min första. Jag var tolv år och hängde på Hogwarts.nu (saknad!) och helt plötsligt sprang jag på hans profil och eftersom han var snygg på profilbilden så skrev jag till honom, typ. Och så enkelt startade jag vad som var (och kanske fortfarande är) den mest komplicerade kärleksrelationen i mitt liv.

Han bodde i skåne och var söt och jag minns inte ens vad vi pratade om i början. Men jag minns att han fick mig att skaffa msn messenger och webbkamera och mikrofon och allting och vi var gulliga små barn. Efter typ några månader ville vi ses men det ville inte omständigheterna och sen flyttade jag till Stockholm. Och under en period när jag gick i sjuan så minns jag att jag tänkte: "Om han säger att vi kommer ses om jag hoppar ut genom fönstret så kommer jag göra det". Hans ögon var så himla blå i webbkameran och jag slutade aldrig le, om han också log. Det är svårt att beskriva hur intensivt jag upplevde allting och hur KÄR jag faktiskt var. 

Slutet av sjuan - början av åttan blev lättare. Jag var störtkär ibland och lagom likgiltig ibland och vi hade perioder där vi inte pratade alls och sen kunde vi prata fyra timmar i sträck på telefon mitt i natten. Alltid mitt i natten. Och han skaffade flickvän och långt senare skaffade jag pojkvän men av någon anledning spelade det aldrig roll när vi pratade med varandra. Som att vi stod över sådant, amor omnia vincit (tänkte jag inte men hade lika väl kunnat göra).

Men aldrig under sex år träffades vi. Feghet och svartsjuka flickvänner var ivägen, men precis nu i augusti så var han här hos mig. Kanske det mest bisarra jag varit med om, men det härligaste också. Och nu är vi tillbaka i period-relationen men det stör mig inte. Jag är inte galet kär, om man säger så, men det kan slå till närsomhelst för så fort jag hör hans röst mot örat så smälter hela jag till den tolvåriga Laura och jag blir alldeles fnittrig. Vi får se vad som händer.
Sex jävla år. Jag vågar nästan fortfarande säga att jag älskar honom.


Dag 01 - Om mig

Jag har inget bra att skriva här och alla gör det här och då måste jag väl också. Dessutom är det rubriker som handlar om sånt som jag gillar. Kärlek typ. Så då kör vi.



Dag 01 - Om mig

Såklart är den första den jobbigaste. Jag har ingen lust att skriva om mig själv egentligen, och jag tror att ni som läser redan vet det mesta. Men men. Jag är en sån som pratar lite för högt, tränar lite för lite, gråter lite för ofta och ägnar lite för mycket tid åt koreansk pop på youtube. Ungefär så. Jag är bäst på att ignorera skoluppgifter och få panik över det tre veckor för sent, och så har jag en ovana att skjuta upp precis allt som är tråkigt tills exakt sista minuten.

Men jag gör bra saker också. Jag försover mig i princip aldrig, jag är väldigt lätt att underhålla, jag är social och så har jag ganska lätt för mig i skolan. Jag tycker om många och är sällan arg på någon i mer än två timmar. Ganska snäll tjej liksom!

En ironisk grej: Vi spelade typ "vem-har-bäst-kongruens-spelet" på psykologin. Jag vann. Efteråt drabbades jag av en smärre identitetskris. Haha.

Jag önskar att jag hade en riktig talang. Det känns som att jag har exprimenterat med allting: jag har spelat instrument, jag har tecknat, jag har målat, jag har skrivit dikter och texter, jag har fotograferat. Jag kan sjunga helt okej men inte så bra att folk vill lyssna, jag kan dansa helt okej men inte så att folk tänker WOW. Skrivandet är det jag gör bäst tror jag, vilket inte är så konstigt för det är det jag har övat mest på. Men ibland känns till och med skrivandet lite platt.

Jag ska på tågluff i sommar och sen vill jag till Sydkorea. Men nu kanske det blir krig. Jag korsar mina fingrar. Gör det ni också!

Puss.

RSS 2.0