Ingen kommer nånsin förstå

Jag tänker inte ens. Det är väl det som är problemet. Min icke-tänkande hjärna orsakar smärta i mina fingrar, likt febern hos en sjukhuspatient vars medicin aldrig verkat, och vars sjuksköterska oförstående ser på. Är det ens rättvist?

Jag ställer mig frågande till frågor.

Å andra sidan, utan frågor är inga svar, och är inte svaren nödvändiga för det vi kallar konversation? Med den logiken, är även konversation en onödig företeelse? Jag frågar ändå (som en aningslös, dubbelmoralisk vänsterpartist). Svaret är alltid 42.

Uppenbarligen är jag galen just nu.

Galen som i att jag skriver en text jag inte ens vet vad den handlar om.

Vet inte vad det är jag vill säga. Troligtvis ingenting alls. Det finns ingen mening för mig att fortsätta denna text, om man bortser från det fantastiska i meningen jag för tillfället skriver. Leker jag med ord nu? Nej. Jag lärde mig aldrig att leka, varken med ord eller Barbiedockor (var ensam i sandlådan med kackerlackan som enda vän).

Talangen förde mig hit. Och sen var det över.



Så lätt att vara snygg när man är lycklig

idag igår

Jag letade efter något som skulle skaka om mig, litegrann, inte alls såhär mycket. Jag ville ha vibrationer, ville ha känsla ville ha puls. Högtalare mot trumhinnor, jag virrade bort min hjärna klockan tre på natten och det sista jag minns är tanken att vad spelar det för roll egentligen?

Och det gjorde det väl inte heller, men sen kom du och vred upp bara pulsen och det enda som slog mot mina trumhinnor var andetag. Så min puls är du nu, vibrerar, sticker under huden som sex koppar kaffe fast jag bara druckit en. Du skakade om mig så mycket att jag måste tappat balansen för det sista jag minns är tanken att vem vill egentligen ha högtalare när man kan lyssna på hjärtslag?

 


fegheten

Alla har gått hem och jag borde göra det också. Klockan är trots allt fem på morgonen och mitt huvud börjar bli tungt: en kombination av ölen jag tagit tre timmar på mig att dricka upp och värmesystemet som gjort luften sådär varm och sömnig, ungefär som när man kurar ihop sig under halsduken för att sova sig igenom en lång bilresa. Jag möter hans ögon: vi fastnar i en sekund, jag kämpar för att ignorera alla galna impulser som hjärtat pumpar fram genom blodet, han tittar bort men jag håller kvar en stund till, kan bara inte sluta titta på hans nyckelben. Eller på hans händer, eller på hans käkben eller på hans leende. Han är på ett annat språk och det gör det hela så mycket svårare men jag vet att jag måste. Tänker igenom orden i huvudet, meningen jag övat i flera veckor nu men bara vågat viska till tapeten innan jag somnar, sen ställer jag mig upp och plockar ihop mina saker.

Går mot dörren och varje steg ekar i mitt huvud som röster som skriker åt mig att stanna, att gå, att vända mig om och bara säga det, att skita i alltihop och bara gå hem, att kasta mig över honom, att bara vinka lite. Jag får ont i huvudet och kan inte bestämma mig och plötsligt öppnar jag dörren och möter vinterkylan utanför. På en gång blir det tyst i hjärnan och besvikelsen sköljer över mig – igen. Vänder mig om en gång, känner efter i fickan efter min mobiltelefon och såklart är den där så har ingen anledning att gå tillbaka. Jag är så feg och dum och en idiot och jag orkar bara inte med mig själv och vartannat steg förbannar jag mitt hjärta och vartannat steg önskar jag att han följde efter mig.

 

Så hör jag steg, och när jag vänder mig om tittar han på mig och jag undrar om jag glömde någonting ändå, men vet inte hur man säger det så jag väntar på att han ska prata istället. Jag ser att han fryser, såklart att han fryser, det är skitkallt ute och han har bara en skjorta på sig så varför är han här? Och varför står han så nära mig och varför vågar jag inte krama om honom som jag skulle kramat om vem som helst annars som stod framför mig och frös? Men så lägger han handflatorna mot min hals och jag står bara stilla och försöker att inte explodera när hans tumme nuddar min örsnibb.

 

Vaknar upp och blir besviken än en gång när jag inser att jag redan är hemma. Petar in min nyckel i dörren och tänker varför varför varför. Lägger mig i sängen och tänker att jag lika gärna kan fylla det dumma hjärtat med dramaromantik men det gör det bara värre och jag kan inte se en endaste liten puss utan att önska att det var han och jag. Rullar ihop mig till en boll av täcke och kudde och pyjamaströja och fortsätter låtsas att det är tre timmar tidigare.


idioti

”Säg det” viskade han ”vad vill du att jag ska göra med dig?”
”Jag vill att du… att du… ”
Hon lyfte pannan mot hans axel.
”Gör det bara”
”Inte förrän du har sagt det”
”Men jag kan ju inte säga det”
”Då kommer jag inte göra det”
Hennes huvud dunsade tillbaka mot kudden och hon försökte övertala honom på andra sätt, men han sopade bort hennes händer (fastän hon märkte att det var svårt för honom också) och höll sig strategiskt undan hennes läppar. Hon ville säga det. Men det var helt omöjligt, det satt liksom fast i halsen. Hon hade aldrig ansett sig vara pryd men något inom henne sa emot varje gång hon formade första ordet. Han lutade sig närmare henne igen, hans läppar mot hennes hals. Hon fick en idé.
”Kan jag inte bara få skriva det på din rygg?”
”På min rygg?”
”Då har jag i alla fall uttryckt det…”
Hennes illa dolda frustration fick honom att le.
”Låt gå för den här gången då.”
Hon lade händerna runt hans nacke och drog honom mot sig, mage mot mage och hans schampoo i hennes näsborrar. Placerade en nagel mot hans rygg och formulerade långsamt meningen han så länge längtat efter. ”Hoppas det blir märken.”

Några månader senare tittar hon ut genom bussfönstret. ”She will come looking for you one or two years later… let him go girl…” Är det så lätt han tänker släppa taget? Så lätt som att när hon slutar höra av sig, så gör han inte heller det. Som om ingenting är värt det ifall de inte kan lägga händerna på varandras kroppar. Hon har gjort tusen ursäkter för honom; tänkt att han har mycket att göra i skolan och att det var därför han inte svarade som förut. Men så berättade han att han skickade hundra plus SMS till henne och det kändes som bevismaterialet som löste gåtan och hon orkar inte längre. Om ett eller två år kanske. Men inte idag. Hon byter låt på sin iPod och försöker att inte tänka på orden hon skrev på hans rygg (men hon hoppas att det svider).


saranghaeyo~

När jag var lägerledare i somras gjorde jag en övning med deltagarna att man skulle skriva en lista med 30 saker som gör en lycklig. Och så skrev jag en egen också och idag tänkte jag dela med mig av den (utan inbördes ordning):

1. att dansa som om ingenting annat i hela världen spelar roll 
2. att läsa igenom en text man skrivit och inse att man är sjukt nöjd. 
3. när just den-där personen sover bredvid 
4. att kyssa någon första gången 
5. att bada naken med sina vänner klockan sex på morgonen 
6. att se gamla filmer som man såg när man var typ sex och och minnas alla repliker 
7. att ringa mamma när man är ledsen 
8. att gå ur ett flygplan och känna lukten av utomlands 
9. att sjunga ashögt när man diskar 
10. när någon man verkligen tycker om skriver till en på msn 
11. att köpa en tekanna för en tredjedel av originalpriset 
12. när folk från andra länder pussar en på båda kinderna  
13. att vänta på någon när man ska ut och känna "fan vad snygg jag är" 
14. att få ögonkontakt med söta killar på bussen 
15. att skämma ut sig framför någon och skratta åt det sen 
16. att hålla folk i handen 
17. att börja gråta till dokumentärer om sitt favoritband 
18. att dra nördiga latin-skämt 
19. att skratta så att man gråter
20. att inse att allting inte handlar om en själv 
21. att gå hem klockan sju på morgonen och solen börjar gå upp och man har festat hela natten 
22. att minnas en doft 
23. att sova bort hela dagen utan att bry sig 
24. att se andra skratta jättemycket 
25. att röka under ett paraply i ösregn 
26. folk som ritar hjärtan som inte ser ut som hjärtan 
27. att kramas och höra hjärtslagen i någons bröst 
28. att få MVG på engelska nationella fast det var skitsvårt
29. att våga 
30. sms som gör att man börjat fånle och inte kan sluta


mot-huds

Mot-huds.
Det finns inget bättre sätt att beskriva det, hans fingertoppar i min nacke, handflatorna mot mina kinder. Vet inte varför av alla ögonblick det var det som etsade sig fast i minnet: men blundar jag bara så är det nästan så att jag känner läpparna mot mina.


När jag var tretton år skrev jag att:
 
Jag hade väntat
Längtat
Och plötsligt
Så var du
Bara där

Helt oskyldigt dagdrömde mitt trettonåriga jag om att träffas och att kramas och att lyssna på hjärtslagen - jag blev fjorton, femton, sexton, sjutton och i perioder levde de där drömmarna upp på nytt. Så många år, så många mil och så mycket tid (mätt i dyra minuter från hemtelefon till mobiltelefon), när vi äntligen sågs borde jag varit nervös men det var antagligen alldeles för overkligt.

En liten rest av min trettonåriga själ förvånades nog över hur enkelt det hela visade sig vara, och hur fort det visade sig gå, men så mycket tid är så många erfarenheter och fem år äldre bestämde jag mig för att det inte spelar någon roll. Så fick jag hjärtslag och andetag och björn borg 109 över hela tröjan.

109 sitter kvar och varje gång jag känner den doften, nuddar mina tankar vid hans läppar som nuddade mina och jag tänker på bambiögon och händer och mot-huds.
 


om att fastna i onda cirklar av goda stunder

Till Julia:
Varför är det så lätt att döpa varje nytt ansikte till Romeo?
Det kan vara en blick, ett sms, en hand mot din kind och så ligger man där – platt på marken framför hans fötter.

Och fastän allting inom en vet att det inte är sant, så dunkar hjärtat på och det är så svårt att lugna ner pulsen när man tänker på just honom. Det är enkelt, så enkelt att klistra på ett Romeo-skal på någon som kanske inte alls förtjänar det egentligen. Men, tänker man, varför skulle han inte vara Romeo? Och så radar man upp Bevisen:

Den blyga ögonkontakten i början av kvällen – Ser han mig? Är det för uppenbart? Åh vad fint han ler just ikväll… Men jag kommer aldrig våga.
En timme senare är konversationen igång, lättsam, skämtsam men man är så noga med att sitta exakt nära och fixar lite extra med håret så att han ska lägga märke till hur bra man ser ut just ikväll.
Och precis när det börjar bli alldeles för sent och man nästan vill gå hem, så sätter han sig bredvid. Den tidiga kvällens blickar borrar sig in i hjärnan och det är slowmotion som på en sekund förvandlas till en snabbspolad upplevelse av händer, läppar och hans kroppsvärme - så väldigt självklart.

På några timmar har Julia hittat sin Romeo och hon tänker inte alls på att det kommer krävas så mycket mer än timmar för att glömma honom till slut.

Han etsar sig fast överallt, i musiken man hör, i sängens värme på kvällen, i ens tankar när man sitter ensam på tunnelbanan. På två sekunder kan man flyttas tillbaka till den kvällen. Känna doften av skogen runt omkring, höra ljudet av alla andra men kanske mest påtagligt - den där känslan av att Inget Spelar Roll Förutom Dina Läppar. Och varje sms han skickar blir ännu ett bevis, varje gång han ler så mjukt mot en när ingen ser.

Och man struntar i alla gånger han inte svarar på sms, man låtsas inte om gångerna han inte ler, man ignorerar alla röster som säger ”Han är inte bra för dig”. Hur kan de säga så? Han är ju trots allt Romeo. Men så går dagarna och minnena bleknar visserligen inte, men verkligheten blir tydligare och till slut ser man det också. Romeo-skalet. Och högen med skit som gömmer sig under.

Så ger man upp. Sen vänder man sig om i dimman på nästa fest och där står han fast istället för mörka ögon är de blå men ändå. Han är Romeo. Och han ler så fint och i nästa ögonblick så ligger man där – platt på marken framför hans fötter.


Så länge du inte hör

Jag undrar om du ser. Om du förstår. Om du känner det när jag sätter mig bredvid dig på trappan. Att du kanske har världens bästa hörsel så att du hör varje slag där inne bakom huden. Jag och mitt dumma hjärta.

Men det är lite ditt fel också. Det är ditt fel för att du sparkade igång det en tidig sommarnatt. För att du lät mig låna din mössa, för att det var du som föreslog att vi skulle göra det här och det där, för att du satt så nära nära. Och jag minns det kanske inte så tydligt men det var elektriciteten igen, den som jag älskar, och den kittlade centimetrarna mellan våra läppar. Det är ju nästan en av fysikens lagar att om de är sådär nära, så måste de mötas till slut.

Var du verkligen tvungen att kyssa så mjukt? Kunde du inte gjort någonting dåligt istället för att hålla händerna i mitt hår på det där sättet, och varför växte du aldrig en extra decimeter? Hade du gjort det, hade jag aldrig kunnat minnas känslan av att bara sträcka sig litegrann och jag hade aldrig behövt romantisera mina händer i dina jackfickor.

Jag erkänner att det var jag som pumpade igång det igen sen och det kanske jag inte borde gjort. Men jag kunde väl aldrig ana att det skulle gå så fort och att du skulle vara så varm. Och jag erkänner en sak till – jag hade glömt bort hur fort jag smälter mot sådana läppar som dina.

Allt skulle vara så fint, om det inte hade varit för den där muskeln som envisas med att skicka runt alltihop i mitt blod så att det är dig jag ser när jag blundar. Och hoppet, det där som aldrig verkar lämna människan, hjälper till så att jag nästan kan beräkna ökningen i min hjärtfrekvens när jag sätter mig där bredvid.

Eftersom jag vet att du är bättre än mig på matte, så håller jag tummarna för att du inte ser, att du inte förstår – att du helt enkelt inte hör.


Through glasses of a year passed

I find myself sprawled upon your bed, as if those months we purposedly let pass didn’t exist at all; is it too early still? It seems like nothing has changed, though I know it should be utterly different now. Why do you make me laugh just as hard as I used to, and why haven’t the electricity in your gaze faded even the slightest?

Feeling the warmth of your body next to me, and the softness of the bed sheets against my naked arms, I stretch my body across the bed in an attempt to shake my thoughts off of me. You’re so close, yet I know you’re further away from me than you’ve ever been. It doesn’t bother me, really: if it did, why would I have waited two months before seeing you again? After all, and even though it might seem strange, considering the feelings our relationship sprang from, you have become one of my closest friends lately. Then again, wouldn't that be the reason I waited?

Your breathing is steady, making me fall, fall, fall as that usual spell of drowsiness is cast upon us. Your bed becomes some kind of bubble, in which there seems to be no future and - more importantly - no past. The only things existing are you, me and your fingertips tickling my spine, and I turn my head to watch as the colour of the sheets starts changing into pink shades, like I’ve put on a pair of red glasses.

It sounds like love, but we both know it’s not. You’re in love with someone else, and I feel no desire to love at all.

However, I do feel blood pumping through my veins and if I concentrate enough, I can feel your heart thumping too. Your skin is hot against mine, even though we’re far more dressed than this bed usually allows us to be: the only proof that something actually did change. I don’t dare to speak, knowing that the words longing to cross my lips are better off unspoken. Is that why you’re not talking either? I search the silence for answers but find nothing but the sound of our hearts beating and air passing our mouths as we breathe.

Therefore, these stories that they tell: they must all be lies. Pounding hearts might not always equal Eternal Love. In fact, they might just be a result of two months spent apart.



(ett försök till engelska. feedback?)


om att sakna kvällar man knappt minns egentligen

typ som om du skulle hålla hennes huvud mellan dina händer. och centimeter skulle bli sekunder skulle bli hjärtslag i ditt bröst men du skulle aldrig våga.

typ som om hon skulle se det kanske ana det och kanske skulle hon våga och det kanske skulle bli mörkt framför dina ögon. och det hisnar i magen när ni går in i varandra och förvåningen kittlar hennes tunga mot din - som om Gud hade planerat alltihop
(som om han hade funnits?)

typ som om det var menat att hända, för att bryta hennes mönster utan att du visste om det själv. för att ge henne en regnbåge för att allting runt omkring är grått. och få henne att le i flera dagar åt minnet av dina fingertoppar över hennes ryggslut så att hon blöder av känsla.

typ som om allting skulle stå så blickstilla i verkligheten. och elektricitet skulle bli kemi skulle bli dina pupiller och hon skulle drunkna i dem.


mellan äkta och falskt

Hon vände sig om i sängen och drog benen intill magen som hon gör när hon ligger ensam där. Så fick hon en chock när hon blundade och insåg hur långt det har gått. Att, när hon sträckte ut benen igen, så kunde hon nästan känna hans andedräkt i nacken, precis under örat (fast hon vet att i verkligheten kittlas det lite för mycket). Hur äkta det kändes. 

Och hon blundade och bad till en Gud hon egentligen inte tror på: kan du göra mig den här enda tjänsten så kommer jag aldrig mer att önska någonting.
 
När klockan räknade kanske tolv timmar senare var hans ord överallt i hennes huvud; de förvandlades till hennes egna och flöt ut genom pennan:
”jag önskar mig
din
värme under mitt täcke
din doft under min hud
dina nyckelben mot mina läppar din rygg
mot skrynkliga lakan
hjärtat i en burk bredvid"

men sen strök hon alltihop för hon tyckte att det kändes klyschigt när hon läste det, och om det känns så, då är det inte äkta.

Och när hon kom hem satte hon sig framför spegeln och stirrade sig själv i ansiktet tills hon inte kände igen det som hennes eget längre. Som att stirra på någon man kände en gång i forntiden. Och främlingen framför henne frågar  - Hur kan du tycka att det som inte finns är äkta, och det du faktiskt har, är falskt?

“If you can’t avoid it then enjoy it”. Hon dränker alla jobbiga tankar med skriksång i några hesa minuter och då spelar ingenting någon roll för den känslan är så äkta det bara kan bli.




(älskar inspiration. lyckas alltid sammanfalla med saker som typ att jag VERKLIGEN MÅSTE PLUGGA NU EGENTLIGEN.)


och alla vet vi är upp de är ner

Det spelar ingen roll hur många gånger du säger det.
Varje gång du tittade bort, varje kram du flydde från, varje ord du lämnat hängande i luften. Inget av det spelar roll när telefonen vibrerar mot bordet och klockan är kvart över tre och hon kisar mot displayen och det är ditt namn som står. Och när du andas i hennes öra en timme senare och hon måste höja rösten så förstör det ingenting, det binder er snarare samman.

Och du kanske inte tror på mig när jag säger det,
Men sanningen är att innan hon släckte lampan fick hon tvinga bort impulsen att själv lyfta luren. Så när du trodde att du störde så var det sant när hon sa nej för hade du inte ringt hade hon i alla fall drömt om det.

Hon vet att du inte menar någonting särskilt med det,
Men hoppet är det sista som lämnar människan och därför spelar det ingen roll hur många gånger du nekar dina känslor för ju mjukare din röst är när du säger att du tyckte det var trevligt desto mer kan hon tro att du ljuger och finns det minsta aning av bevis, så kommer hoppet att tro på det. Man väljer sin egen sanning och hon har valt dig.

Och därför spelar det inte heller någon roll hur lång tid som har gått,
Du kommer alltid vara textrader i hennes hjärta och varje gång hon vänder sig om på väg ut ur aulan och ser din rygg framför pianot och hör dina toner så kommer det att gå sönder någonting i henne. Och varje gång du ringer kommer hennes hjärta slå ett extra slag och varje gång du kysser någon annan kommer hon undra ifall det var lika bra som när du kysste henne.

Det behöver inte betyda att hon är kär,
Det kanske är så enkelt som att hon var det en gång för längesedan och att du blev ett ärr i hennes hjärta. Så att det måste göra lite ont när hon snubblar över det utan att hon kan hjälpa det själv. Och i så fall spelar det ingen roll hur många extra andetag hon tar under dina läppar för det är inte alls det som var då. Men det är lätt att tro det och hon har ju alltid varit ganska lättlurad.


men jag lyssnade på elever imorse så jag vet faktiskt inte om det är sant

Och visst är det tusen kilo för personligt; men kanske kan jag skriva en rad eller två om att lägga händerna mot ryggen och känna varenda liten muskel röra sig där under huden. Så varm och så mjuk är den, att naglarna inte verkar riva utan snarare smälta ihop till ingenting.

Och jag hittade ett litet födelsemärke ovanför höftbenet. Ville så gärna lägga läpparna mot det, kanske bara en sekund för att han skulle veta att jag hade sett det, men vi sysslar inte med sådant så de fick landa på nyckelbenet istället, halsen, munnen. Och hans tungspets mot min tills jag blev tvungen att andas för att pulsen skenade iväg. Dudunk-dudunk (det är inte hjärtat det är blodet).

Och kanske kändes det två sekunder som förra året när han höll mig så hårt mot sig i februarikylan, rökte snabba bloss över min axel och mitt öra var mot bröstkorgen så att jag hörde dudunk-dudunk men det finns en skillnad som är att år tvåtusennio var det muskeln som var det viktiga och tvåtusentio är muskeln bara blodets slav.

Och så får jag väl erkänna att det är mysigt att vakna av tyngden av en arm, känna blodet rinna genom kroppen i samma takt. Dudunk-dudunk rinner det, från mig till dig och tvärtom och så förenas det i fötterna som trasslat in sig i varandra. Och på flera sekunder kan man inte tänka sen vrider man sig om i värmen säger hej.


--

Känns så bra att det bara är sena nätter och morgonen efter som kan blöda på det där sättet. Det är där som skillnaden finns och det som gör att jag bara känner mig TILLFREDSSTÄLLD. Lugn (Jag visste att jag behövde det, är det kanske dags att släppa taget definitivt nu, har vi kanske tömt varandra på blod?).


Ett litet någonting till DIG.

Du, som har för många viskande röster i öronen vid varje händelse i livet; du som kan förklara varje känsla med exakt en ton, ett ord, en kombination av text och musik. Du som känner att magen blir ett tomt hål när du hör den där sången och tänker på den där pojkenkvällenkyssen, och inser att du saknarångrarönskar. Det gör så ont så ont men samtidigt är det så fint så fint, och det är ju skönt att gråta ibland.

Du, som sitter ensam alldeles för många kvällar med dunkande hjärta och ingen att ge det till; du som kan tänka igenom varje sekund och undra vad blev fel? Du som ser alla fina par på TV och tänker om det ändå fanns någon som ville kyssa mig just på det där sättet. Knottror över huden som inte vill försvinna under täcket ens, och kuddar med mascara.

Du, som hellre har gåshud av svala händer över ryggen än av varma känslor i andras ögon; du som struntar i evig kärlek. Du som vill ha hundraåttio slag på tio sekunder med fingrarna mot halspulsådern, du som lärt dig att stänga av inte bara hjärna utan hjärta också, i alla fall tills det känns exakt rätt. Och det gör det ju faktiskt väldigt sällan.

Du, som inte klarar att hålla fast vid någon tillräckligt länge; du som är litegrann för ombytlig. Du som drar ut på tusen upptåg med tusen nya människor och mitt i ruset glömmer du den du precis släppte. Det är inte lätt att minnas allt på samma gång, och de riktiga växer ju faktiskt fast till slut.

Du, som aldrig kan bestämma dig för vad du vill; du som somnar på kvällen med ett hål i hjärtat och vaknar med en sköld runt omkring. Du som fäller tårar över att han aldrig kommer att bli din, men glömmer honom nästa kväll och kysser någon annan. Beslutsångest eller bara äventyrslust? Kanske litegrann av varje.


Jag ville bara säga till dig, att det gör ingenting, det är helt okej.




(det här är inte riktat till någon specifik. kanske till mig själv - lite motsägelsefullt jag vet men man är ju lite fler än man tror när man är tonåring. kanske käner ni också igen er nånstans)


fallskärmsentusiasten

Hur många tankar jag än tänker; så blir det alltid kärlek till slut. Och ikväll undrar jag såhär: vad lider vi av egentligen?

 

Vi som vågade en gång. Kanske flera. Vi som hoppade utan att blinka, som fallskärmsentusiaster. Vi som aldrig brydde oss om ifall fallskärmen fungerade eller inte, det viktigaste var känslan av sensation i magen, luften som fladdrade omkring en och blåste ut all oro.

Vad var det i just-det-där-fallet som gör att vi aldrig nånsin kommer att hoppa igen? Vi har ju inga fysiska skador, kan gå, skratta, leva… göra allt som vi gjorde innan. Förutom att hoppa.

Vi längtar ju. Vi ser på filmer, par på tunnelbanan, fåglar som flyger två och två och vi tänker att jag vill också känna sådär. Vi vänder oss om i sängen och om vi blundar tillräckligt hårt kan vi nästan låtsas att vi vänder oss mot den andra varma kroppen. Vi kanske till och med viskar till tapeten att jag älskar dig. Och vi minns de gånger vi hoppade, de gånger vi vågade slänga oss mot det okända.

Så vaknar vi på morgonen och tillsammans med morgonmackan hyvlar vi bort kvällens svagheter. Tänker att HUR, hur ska man vara säker på att fallskärmen kommer fällas ut? Bränner tungan på kaffet och bestämmer att ondare än så får det bara inte göra.

Flygrädsla, kanske är ordet. Vi letar efter någon som kan bota vår fobi, i tusen rus får vi kanske för oss att vi hittar dem. Så vaknar vi på morgonen och tillsammans med flingorna krossar vi inte bara ångest utan även alla dumma föreställningar. Bestämmer att längre tid än tevattnet får det bara inte ta.

Så ibland händer miraklet. Vi träffar någon som lockar oss mot flygplanet. Kryper så sakta mot plåtburken, som en hägring, och fallskärmsentusiasten vaknar igen. Darrar, som asplöv i starka vindar och hjärtat dunkar så snabbt mot bröstet. Fastän synen är suddig, drömmer vi redan om att hoppa. Tillsammans.

Och ändå. Sitter vi, alltför snart, ensamma vid frukosten igen. Dricker sista juicen direkt ur paketet och det ekar lika ensamt som sängen vi steg upp ur. Bygger sköldar av Arla och bestämmer att om någon någonsin kan återvinna våra tetrahjärtan så kanske vi vågar att hoppa igen.

Grejen är bara den. Att det är alltför få som återvinner. Som bryr sig. Så lätt är det, att skylla på andra. Jag är inte sjuk, jag äter bara frukost. Och fallskärmsentusiaster vill jag bara se på TV.




(åh vad mycket och långt det har blivit på senaste. se det som en kompensation för julhelgens tvivelaktiga uppdatering.. typ)


att romantisera

Hon sitter på balkongen. Tänder en cigarett med sista tändstickan i asken, tänker på att en gång var jag god, ja men en gång är ju ingen gång det vet jag. Snön ligger så tjock på granar, hustak, bilar och det är så tyst och stilla. Som ett vykort.

Tänker på saker hon tycker är vackra. Spetsunderkläder, hon behöver köpa nya, lårhöga strumpor med ränder på och så klänningar förstås. Mönstrade klänningar med markerad midja, lite lösa nertill så att man måste hålla fast när det blåser vårvindar ute.

Och på rum. Rummet hon gör om hos pappa, den vackra fåtöljen och soffan som kommer bli mysig med virkade rutor och kuddar i. Fina bruna bordet med spetsduk på, och repstege bredvid spegeln. Och hon tänker på att när hon skaffar egen lägenhet, då ska köket vara som en väns nuvarande kök, för det är hemskt trevligt att sitta i det köket. I hennes eget kök ska man få röka hur mycket man vill, om man vill, och i kyl och skåp ska fem sorters dricka finnas tillgänglig: te, kaffe, vin, mjölk och whiskey. Inte för att hon tycker att whiskey är direkt gott, men för Secret History-känslans skull.

Allt det där ska hennes liv vara, med vacker musik till. Gärna gitarr och försiktiga textrader, eller storband och starka ikoner. Då är hon nog redo för vilken smärta eller lycka som helst. Kanske.

Ibland mår man allra bäst av att vara ensam med sina tankar.

hellre feber än antarktis

Hon har svårt att minnas att de någonsin var lyckliga. Men nu, när datumen börjar rada upp sig: första kyssen-dagen, tillsammans-dagen och så vidare, då är det lite lättare att minnas.

Till exempel minns hon dagen som var mellan Telefonsamtalet-dagen och Födelsedagsmiddag-dagen. Det var en fredag och de var hemma hos henne. En tredje vän var med, de satt i hennes rum och tramsade. Hon var lycklig för att hon kände att han var hennes på ett helt annat sätt än vad någon någonsin varit tidigare. Sen följde hon med dem till liljeholmen när kvällen började lida mot sitt slut. Och så kysstes de, eller kanske snarare hånglade, för det gör man när man är nykär. Han hade den randiga halsduken på sig.

En annan gång hon minns, är gången då hon utan förvarning blev medsläpad till någon typ av överraskning/födelsedagsfest. Det var första gången hon träffade hans andra vänner, de utanför skolan. Hon kände ingen sen innan vilket innebar att hon i deras ögon blev Hans Flickvän. Väldigt konstig känsla, när man är så van att vara Sig Själv Och Ingen Annan. Hon uttryckte de känslorna för honom, de satt tätt intill varandra på en pianobänk och hon sa "men faktiskt så är det inte så jobbigt. jag är glad att vara din flickvän." och så kysste han henne och om de inte var lyckliga då så vad är i så fall lycka?



Hon har tagit avstånd från det där. Men nu är det kanske dags igen, om hon hittar någon som verkligen bryr sig (hur stor är chansen?). Intressant helomvändning som troligen beror på att en annan pojke sjungit sönder hennes hjärta-hellre feber än antarktis


Verklighetsflykt

Fjorton minuter före måndag kan hon öppna sina ögon mot sjärnorna, stirra rakt in i det oändliga mörker som kallas rymden. Hon kan förlora synen i det, vidga sina pupiller tills allt är svart och sedan fylla dem med bländande stjärnljus tills hon inte längre vet vad färger är.

Och alla oönskade klistriga känslor kan hon dränka i svarta hål, se dem krossas, pressas ihop, sugas bort - kvar blir vakuum. Dött härligt vakuum.

Hon kan vara astronaut, glida omkring i ensam evighet, tyst och nöjd. Le åt vackra ljus och explosioner flera ljusår bort, skitsamma om det är panik, den når inte henne.

Men efter tolv minuters ljuvlig rymd måste hon hon skrika. Skrika bort det där som inte ens svarta hål kan bota. Och i samma sekund hon hämtar andan, söker kraft, så är hon åter på jorden.

Och rymdens tomhet, ensamhet, livlöshet slår henne. Skakar hennes sinne, hjärta, hjärna inifrån och ut. Vad tjänar evigheten till? Hysteriskt måste hon gräva i huvudet efter de små små saker som gör oändlighet absurt.

En trygghet. Paniken sjunker undan i en flämtande utandning och svettig, hes, utmattad gräver hon ner huvudet i kudden. Händerna kramar ännu krampaktigt om lakanet.

En halv minut innan måndag gråter hon stjärnljus och erkänner ner i vita örngottet: - jag saknar dig

vill fångas nu

Hon är lite yr.
Det är som om hon snubblat till och slagit i hjärtat på helt fel ställe. Hjärtskakning. Det dunkar på därinnanför precis som vanligt för det mesta, men ibland skakas det om, slår i otakt och vinglar till. Idag höll det på i över tjugo minuter, så länge att allting gungade när hon ställde sig upp för att skriva svenskaprov.

De kramades också – hon höll kvar den en sekund för länge och helt plötsligt smekte hans hand hennes rygg på ett sätt som påminde vagt om den gången på balkongen. Så hon släppte taget innan han hann förstöra hela provet.

Så finner hon alltså återigen sig själv stående i det där vägskälet. Världens svåraste, i alla fall när man är sjutton år och inte har viktigare saker i huvudet än pojkar.

För en gångs skull sneglar hon mot den väg som betyder Han Och Ingen Annan. En väg som ser enkel ut men som kräver perfekt balans. Klarar man den balansgången dock, har man en varm famn att snubbla ner i sen. En slags trygghet, samma läppar varje kväll och en själslig värme som gör det värt fastän det kanske gör ont ibland. Och så har man ju ögon, såklart, de där blickarna som bara skjuter rakt in i hjärtat och aldrig riktigt försvinner.

Men är det värt det? Är det något hon kan, så är det att njuta av den andra vägen. Den enkla vägen, om man vill. Den som kanske ser svår och ensam ut, men som för henne är lika med frihet. Att bara leva för stunden, att inte behöva ta hänsyn, att göra det man känner för när man känner för det. Spänning helt enkelt. Och smekningar över ryggen, det kan man ju få ändå. Fast det är ju klart, ibland blir det lite kallt.

Hon sätter sig vid korsningen en stund. Tittar, tänker. Kanske är det så att hon vill pröva den monoteistiska vägen, men inte vågar? Kanske tror hon att hon vill pröva den, bara för att hon står ganska stilla på den polyteistiska?

Hjärtskakningen gör sig påmind igen så fort hon tänker lite för mycket på det. Så fort hon återkallar minnet av rök och kyla och varma armar omkring henne. Om inte det är ett darrigt steg mot monoteism, så vet hon inte vad som skulle vara det.

En sak vet hon i alla fall och det är att jag har aldrig tur i spel men om jag blir kär i dig så ber jag dig
att du tar det lugnt med mig


En bubbla

Fem-halvsexnånting. Kvällssol på bladen som verkar kämpa för att behålla grönskan (de förlorar varje år) på gräset på trädstammarna på hennes nyklippta hår. Hon tänder en cigarett. Röken blandar sig med den kyliga höstluften, som står still.

I en eller kanske två sekunder är allting just – stilla.

Och hon älskar det men det visste vi ju från början. Vi kan nog alla se henne stå där, djup på låtsas. Vad har hon fått för sig att hon är? Hur många är vi som vill ta den där cigaretten ur hennes hand och bränna hål på den romantiska bubbla hon bosatt sig i? Någon gång måste hon ju se verkligheten.

Hon har ingen aning, hon bara står där och njuter av att det är så väldigt tyst fastän det finns väg och tunnelbana och Vi-butik alldes några hundra meter bort bara. Det kliar lite i hennes hals. Hennes fingertoppar är stela. För hennes del spelar det ingen roll.

Vänta va, skriker våra själar upprört. Vad spelar ingen roll?
Hon vet inte. Vi kommer troligtvis inte heller att få veta. Kanske sipprar det ut om vi bränner bubblan. Hur tjock är den?


(jag vet inte riktigt vad det här är. det var tänkt att bli något helt annat.)


Tidigare inlägg
RSS 2.0