Ingen kommer nånsin förstå

Jag tänker inte ens. Det är väl det som är problemet. Min icke-tänkande hjärna orsakar smärta i mina fingrar, likt febern hos en sjukhuspatient vars medicin aldrig verkat, och vars sjuksköterska oförstående ser på. Är det ens rättvist?

Jag ställer mig frågande till frågor.

Å andra sidan, utan frågor är inga svar, och är inte svaren nödvändiga för det vi kallar konversation? Med den logiken, är även konversation en onödig företeelse? Jag frågar ändå (som en aningslös, dubbelmoralisk vänsterpartist). Svaret är alltid 42.

Uppenbarligen är jag galen just nu.

Galen som i att jag skriver en text jag inte ens vet vad den handlar om.

Vet inte vad det är jag vill säga. Troligtvis ingenting alls. Det finns ingen mening för mig att fortsätta denna text, om man bortser från det fantastiska i meningen jag för tillfället skriver. Leker jag med ord nu? Nej. Jag lärde mig aldrig att leka, varken med ord eller Barbiedockor (var ensam i sandlådan med kackerlackan som enda vän).

Talangen förde mig hit. Och sen var det över.



Så lätt att vara snygg när man är lycklig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0