they say your heart is where your love is but mine is in a different place

Utkast: Nov. 3, 2011:
Det är nästan som i en film, när klockan är halv sex på morgonen och det är måndag men jag bestämde mig ändå för en och en halv timme sedan att jag kan strunta i tisdag så jag sitter kvar. Det är ingen här förutom vi (kanske för att de stängde för en halvtimme sedan) så vi kan sitta framme vid bardisken och lyssna på Jason Mraz utan att behöva skrika för att höra varandra. Spelar sten sax påse med en bartender och straffet är att vi får slå varandra i huvudet med en plasthammare som tutar, har glosförhör med en vän och dricker öl om jag säger fel.

--

6 månader senare och det får bara inte göra såhär ont. Jag famlar desperat efter tid, vill stoppa den vill sakta ner den bara en dag till snälla. Men det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än vägrar jag är ändå här nu; vågar inte ens räkna timmarna för jag vet att de är för få och det finns ingenting jag kan göra för att de inte ska gå. Jag har inte sovit som jag borde, jag har inte ätit som jag borde, det känns inte ens viktigt så länge jag får andas den här luften en dag, en minut, en extra sekund till. Och bättre än så kan jag inte förklara. Varför är man bara människa egentligen.

Ingen kommer nånsin förstå

Jag tänker inte ens. Det är väl det som är problemet. Min icke-tänkande hjärna orsakar smärta i mina fingrar, likt febern hos en sjukhuspatient vars medicin aldrig verkat, och vars sjuksköterska oförstående ser på. Är det ens rättvist?

Jag ställer mig frågande till frågor.

Å andra sidan, utan frågor är inga svar, och är inte svaren nödvändiga för det vi kallar konversation? Med den logiken, är även konversation en onödig företeelse? Jag frågar ändå (som en aningslös, dubbelmoralisk vänsterpartist). Svaret är alltid 42.

Uppenbarligen är jag galen just nu.

Galen som i att jag skriver en text jag inte ens vet vad den handlar om.

Vet inte vad det är jag vill säga. Troligtvis ingenting alls. Det finns ingen mening för mig att fortsätta denna text, om man bortser från det fantastiska i meningen jag för tillfället skriver. Leker jag med ord nu? Nej. Jag lärde mig aldrig att leka, varken med ord eller Barbiedockor (var ensam i sandlådan med kackerlackan som enda vän).

Talangen förde mig hit. Och sen var det över.



Så lätt att vara snygg när man är lycklig

in vino veritas



The ancient Romans said
that in wine is the truth
I had a whole bottle
now I'm thinking of you


RSS 2.0