fegheten

Alla har gått hem och jag borde göra det också. Klockan är trots allt fem på morgonen och mitt huvud börjar bli tungt: en kombination av ölen jag tagit tre timmar på mig att dricka upp och värmesystemet som gjort luften sådär varm och sömnig, ungefär som när man kurar ihop sig under halsduken för att sova sig igenom en lång bilresa. Jag möter hans ögon: vi fastnar i en sekund, jag kämpar för att ignorera alla galna impulser som hjärtat pumpar fram genom blodet, han tittar bort men jag håller kvar en stund till, kan bara inte sluta titta på hans nyckelben. Eller på hans händer, eller på hans käkben eller på hans leende. Han är på ett annat språk och det gör det hela så mycket svårare men jag vet att jag måste. Tänker igenom orden i huvudet, meningen jag övat i flera veckor nu men bara vågat viska till tapeten innan jag somnar, sen ställer jag mig upp och plockar ihop mina saker.

Går mot dörren och varje steg ekar i mitt huvud som röster som skriker åt mig att stanna, att gå, att vända mig om och bara säga det, att skita i alltihop och bara gå hem, att kasta mig över honom, att bara vinka lite. Jag får ont i huvudet och kan inte bestämma mig och plötsligt öppnar jag dörren och möter vinterkylan utanför. På en gång blir det tyst i hjärnan och besvikelsen sköljer över mig – igen. Vänder mig om en gång, känner efter i fickan efter min mobiltelefon och såklart är den där så har ingen anledning att gå tillbaka. Jag är så feg och dum och en idiot och jag orkar bara inte med mig själv och vartannat steg förbannar jag mitt hjärta och vartannat steg önskar jag att han följde efter mig.

 

Så hör jag steg, och när jag vänder mig om tittar han på mig och jag undrar om jag glömde någonting ändå, men vet inte hur man säger det så jag väntar på att han ska prata istället. Jag ser att han fryser, såklart att han fryser, det är skitkallt ute och han har bara en skjorta på sig så varför är han här? Och varför står han så nära mig och varför vågar jag inte krama om honom som jag skulle kramat om vem som helst annars som stod framför mig och frös? Men så lägger han handflatorna mot min hals och jag står bara stilla och försöker att inte explodera när hans tumme nuddar min örsnibb.

 

Vaknar upp och blir besviken än en gång när jag inser att jag redan är hemma. Petar in min nyckel i dörren och tänker varför varför varför. Lägger mig i sängen och tänker att jag lika gärna kan fylla det dumma hjärtat med dramaromantik men det gör det bara värre och jag kan inte se en endaste liten puss utan att önska att det var han och jag. Rullar ihop mig till en boll av täcke och kudde och pyjamaströja och fortsätter låtsas att det är tre timmar tidigare.


RSS 2.0