Del 1: Vår bästa vår (Del 2)

Så del ett i tvåtusenelva är på samma gång en del två, som jag hade lovat men som aldrig blev av. Men nu blir den det, för tvåtusenelva började ju med oss. Och fortsatte med oss.

--

- Fult är fint, sa vi och det är så sant. För den finaste helgen var på samma gång en av de fulaste. Sådär så att jag knappt vågar titta igenom bilderna men gör det ändå och skrattar högt när jag tänker på allting. Att isolera sig i två nätter med ingen annan än de jag känner kanske bäst i hela världen - så många nya internskämt vi skapade de där två nätterna. Att dämpa ångest med fumlig högläsning ut barnböcker och spendera halva dagen med att bråka om vilket kasettband vi ska lyssna på. Härma fåglar, äta nudlar, säga hej till Bosse. Haha. Och sen åka tillbaka till verkligheten och fast det kanske var lite svårt att låtsas som ingenting sen så lyckades vi i alla fall rista in ett minne för livet.



- Definitionen av lycka: en helt vanlig dag fast ändå inte. Helt plötsligt var det sol och varmt och himlen var blå och vi låg bredvid varandra i gräset och försökte ignorera alla andra som vi kände där men som vi bara inte kände för att vara med. Så vi delade på din iPod, kommer du ihåg? Vi lyssnade på Veronica Maggio och tittade rakt upp i en helt blå himmel och skrattade åt precis allting.



- "Ska vi köra hardcore eller?" Innan det hann bli sådär riktigt varmt, när vi fortfarande nästan tänkte att vi skulle ta studenten i snö typ. Men vi ville inte det så vi trotsade Sverige och körde hardcore i t-shirt och tunna koftor och överhuvudtaget kläder som var lite för kalla. Inte så himla hälsosamt kan man tycka i efterhand men herregud bara tanken på den lilla traditionen gör mig alldeles varm.

- Och, såklart, alla hundratals kaffekoppar och skratt. På kvällar efter jobbet, på raster, på helger, varenda gång vi vill träffas men inte orkar gå ut eller varenda gång vi har gått och ut och måste träffas bara därför. Sånt där som man gör, liksom. För att vi älskar varandra och för att det inte spelar någon roll att vi redan har träffats varje dag, vi skrattar ändå så att vi gråter åt dåliga skämt och knäppa historier.

--

Och det finns så mycket mer, så många små sekunder bara som jag vet att ni också minns sådär ibland när man minst anar det: jag älskar er av hela mitt hjärta okej. Ni är bäst.


Tvåtusenelva

Så börjar 2011 lida mot sitt slut, nästan, och jag tänker tillbaka och jag tänker såhär: att jag tror att jag kommer minnas det här året som ett av de lyckligaste i hela mitt liv. Så många stunder som jag stannat upp och nästan exploderat, så många låtar som får mig att minnas kvällar, dagar, känslor, stunder, jag har nog aldrig haft så mycket kärlek i kroppen som jag har haft i år.

Och såklart skrämmer det mig litegrann. Att det börjar ta slut och att ett helt nytt och oskrivet 2012 väntar och tänk om det blir ett hemskt år? Det är nästan ett under att jag fått vara såhär lycklig såhär länge, ett helt år, hur länge kan det hålla liksom? Är så rädd att bli olycklig, att jag kommer falla i bitar snart. Men vet på samma gång att så får man inte tänka.

Så för att förebygga min oro, och kanske för att hjälpa mig själv om jag nu skulle bli krossad nästa år, så tänker jag tillägna ett par inlägg framåt till det bästa året i mitt liv. Och framförallt, till personerna som gjorde det så bra. För även om 2011 tar slut så gör inte vänskap det, och inte kärlek heller, och utan familj och vänner och alla andra jag tycker om hade jag aldrig haft de där stunderna, aldrig kunnat minnas de där låtarna, aldrig suttit här och tänkt tillbaka med gåshud i hjärtat.

Så från och med nu: en liten promenad bland kvällar och dagar, bland låtar, bland känslor. Tvåtusenelva.


RSS 2.0