idioti

”Säg det” viskade han ”vad vill du att jag ska göra med dig?”
”Jag vill att du… att du… ”
Hon lyfte pannan mot hans axel.
”Gör det bara”
”Inte förrän du har sagt det”
”Men jag kan ju inte säga det”
”Då kommer jag inte göra det”
Hennes huvud dunsade tillbaka mot kudden och hon försökte övertala honom på andra sätt, men han sopade bort hennes händer (fastän hon märkte att det var svårt för honom också) och höll sig strategiskt undan hennes läppar. Hon ville säga det. Men det var helt omöjligt, det satt liksom fast i halsen. Hon hade aldrig ansett sig vara pryd men något inom henne sa emot varje gång hon formade första ordet. Han lutade sig närmare henne igen, hans läppar mot hennes hals. Hon fick en idé.
”Kan jag inte bara få skriva det på din rygg?”
”På min rygg?”
”Då har jag i alla fall uttryckt det…”
Hennes illa dolda frustration fick honom att le.
”Låt gå för den här gången då.”
Hon lade händerna runt hans nacke och drog honom mot sig, mage mot mage och hans schampoo i hennes näsborrar. Placerade en nagel mot hans rygg och formulerade långsamt meningen han så länge längtat efter. ”Hoppas det blir märken.”

Några månader senare tittar hon ut genom bussfönstret. ”She will come looking for you one or two years later… let him go girl…” Är det så lätt han tänker släppa taget? Så lätt som att när hon slutar höra av sig, så gör han inte heller det. Som om ingenting är värt det ifall de inte kan lägga händerna på varandras kroppar. Hon har gjort tusen ursäkter för honom; tänkt att han har mycket att göra i skolan och att det var därför han inte svarade som förut. Men så berättade han att han skickade hundra plus SMS till henne och det kändes som bevismaterialet som löste gåtan och hon orkar inte längre. Om ett eller två år kanske. Men inte idag. Hon byter låt på sin iPod och försöker att inte tänka på orden hon skrev på hans rygg (men hon hoppas att det svider).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0