idioti

”Säg det” viskade han ”vad vill du att jag ska göra med dig?”
”Jag vill att du… att du… ”
Hon lyfte pannan mot hans axel.
”Gör det bara”
”Inte förrän du har sagt det”
”Men jag kan ju inte säga det”
”Då kommer jag inte göra det”
Hennes huvud dunsade tillbaka mot kudden och hon försökte övertala honom på andra sätt, men han sopade bort hennes händer (fastän hon märkte att det var svårt för honom också) och höll sig strategiskt undan hennes läppar. Hon ville säga det. Men det var helt omöjligt, det satt liksom fast i halsen. Hon hade aldrig ansett sig vara pryd men något inom henne sa emot varje gång hon formade första ordet. Han lutade sig närmare henne igen, hans läppar mot hennes hals. Hon fick en idé.
”Kan jag inte bara få skriva det på din rygg?”
”På min rygg?”
”Då har jag i alla fall uttryckt det…”
Hennes illa dolda frustration fick honom att le.
”Låt gå för den här gången då.”
Hon lade händerna runt hans nacke och drog honom mot sig, mage mot mage och hans schampoo i hennes näsborrar. Placerade en nagel mot hans rygg och formulerade långsamt meningen han så länge längtat efter. ”Hoppas det blir märken.”

Några månader senare tittar hon ut genom bussfönstret. ”She will come looking for you one or two years later… let him go girl…” Är det så lätt han tänker släppa taget? Så lätt som att när hon slutar höra av sig, så gör han inte heller det. Som om ingenting är värt det ifall de inte kan lägga händerna på varandras kroppar. Hon har gjort tusen ursäkter för honom; tänkt att han har mycket att göra i skolan och att det var därför han inte svarade som förut. Men så berättade han att han skickade hundra plus SMS till henne och det kändes som bevismaterialet som löste gåtan och hon orkar inte längre. Om ett eller två år kanske. Men inte idag. Hon byter låt på sin iPod och försöker att inte tänka på orden hon skrev på hans rygg (men hon hoppas att det svider).


intimacy

Just nu händer det något väldigt konstigt. Jag kan egentligen inte riktigt förklara det utan att gå in på alltför långa och personliga detaljer men. Jag förbereder mig för att skriva en text och klagade på att det sitter fast. Fick rådet att det handlar om stämningar. "en tid på dygnet, en viss typ av musik". Så persiennerna är nerdragna, spotify igång och det enda som fattas är Forest Fruit.

Det slår mig nu hur länge jag har befunnit mig i k-popbubblan. (jag säger inte att jag inte gör det längre). För någonting brister i mig just nu, som en mur som faller isär bit för bit, tänk er det som en filmscen ungefär. Varje sång i denhär listan är hans kök. Te och skratt. Kanske är det därför jag har haft så svårt att acceptera de nya vindarna som blåser. Jag lyssnade aldrig färdigt på honom och mig. Eller snarare, jag glömde att minnas hur det hela började.

Det gör ganska ont faktiskt. Men jag hoppas att det är en vändpunkt som kanske kan dra upp mig ur stilleståndet som min själ verkar befinna sig i just nu. Och så hoppas jag att texten blir jävligt bra.

RSS 2.0