Så länge du inte hör

Jag undrar om du ser. Om du förstår. Om du känner det när jag sätter mig bredvid dig på trappan. Att du kanske har världens bästa hörsel så att du hör varje slag där inne bakom huden. Jag och mitt dumma hjärta.

Men det är lite ditt fel också. Det är ditt fel för att du sparkade igång det en tidig sommarnatt. För att du lät mig låna din mössa, för att det var du som föreslog att vi skulle göra det här och det där, för att du satt så nära nära. Och jag minns det kanske inte så tydligt men det var elektriciteten igen, den som jag älskar, och den kittlade centimetrarna mellan våra läppar. Det är ju nästan en av fysikens lagar att om de är sådär nära, så måste de mötas till slut.

Var du verkligen tvungen att kyssa så mjukt? Kunde du inte gjort någonting dåligt istället för att hålla händerna i mitt hår på det där sättet, och varför växte du aldrig en extra decimeter? Hade du gjort det, hade jag aldrig kunnat minnas känslan av att bara sträcka sig litegrann och jag hade aldrig behövt romantisera mina händer i dina jackfickor.

Jag erkänner att det var jag som pumpade igång det igen sen och det kanske jag inte borde gjort. Men jag kunde väl aldrig ana att det skulle gå så fort och att du skulle vara så varm. Och jag erkänner en sak till – jag hade glömt bort hur fort jag smälter mot sådana läppar som dina.

Allt skulle vara så fint, om det inte hade varit för den där muskeln som envisas med att skicka runt alltihop i mitt blod så att det är dig jag ser när jag blundar. Och hoppet, det där som aldrig verkar lämna människan, hjälper till så att jag nästan kan beräkna ökningen i min hjärtfrekvens när jag sätter mig där bredvid.

Eftersom jag vet att du är bättre än mig på matte, så håller jag tummarna för att du inte ser, att du inte förstår – att du helt enkelt inte hör.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0