hittade den här när jag tittade lite (namnlös tills vidare)

Dag för dag
har jag lärt mig att förstå
att du och jag
vi var dömda redan då

för de säger att motsatser
måste dras emot varann
vi sögs ihop av magnetism
och vi dog när den försvann


("du låter inte så glad" "det är för att jag kommer börja gråta" "gör inte det")

Postat av: Låjs
jag tycker det verkar som att din blogg på senare tid bara har bestått utav big bang...
2010-05-23 @ 22:42:00

--
Jag vet men jag har typ försökt överleva på senare tid. Så har inte hittat inspiration eller nånting men däremot hittade jag massa vackra bilder. och på den vägen är det.

jag har tur för kanske hade jag inte överlevt om han inte hade skrattat så mycket när han satte mig där i fönstret och om han inte hade varit så precis-jätte-nästan-litegrann-alldeles-för.... lycka är ganska lätt att andas har ni tänkt på det nån gång?


kommer aldrig sluta, mest för att plåga er och näst mest för att jag aldrig pallar fota själv...

I don't wanna let you down


ni måste typ se det här för att jag inte har sett en genuinare duett på jättelänge.
2.05 ungefär sjunger han fint och om man tittar vidare så mimar hon med i hans text runt 2.16 och så ser de bara så himla lyckliga ut att jag nästan blir lite gråtfärdig. de kan liksom inte sluta le mot varandra. 
2.44, leendet 2.50, rösten 2.57, åhh 3.07 ihk

hjärtstopp



and it got my head just spinning round round round round

jag hade en lycklig dag. för jag klarade latinförhöret så jag får ha en bok på provet. och sen var det sol och fint så allt kändes bra.

sen blev det ännu bätte:

1.06 men KANSKE SÄRSKILT 2.38 till 3.05. jag dör.
(fast håret är fult men det gör typ ingenting för ögonennnnnn)

Jag är en tönt och ganska sorglig jag vet. men kan bara inte låta bli att vara fangirl. i det här fallet är det liksom okej. typ.

tänker

tänker: ge mig två sekunder det är det enda jag behöver.
men får jag två sekunder kommer jag vilja ha fyra och från fyra till åtta och varför skulle du lägga ner så mycket tid på mig?

tänker: om jag ändå kunde nöja mig.
om jag kunde tänka på de sekunder jag redan fått och inte vilja ha fler. om två kunde vara två utan att bli tvåtusen.

tänker: om det ändå var okej.
om jag kunde kräva hur många sekunder, minuter hur många timmar jag ville och du skulle vara där och göra det där och vi skulle aldrig få nog.

tänker: att hoppet är det sista som lämnar människan,
att han kanske är du kanske är någon annan, kanske är ni lika, kanske inte alls jag förvirrar mig nu men vet i alla fall en sak

säkert: ge mig två sekunder. (det är det enda jag behöver)

bara lite random som kanske inte ens borde ligga ute såhär

1. and I -I need to let you go
would it have worked? I guess I'll never know

(trodde du skulle försvinna bort: men du är in a relationship igen)


2. I'm falling I'm falling falling
(eller kanske inte. men du gör ändå en del bra saker. typ när någon sover bredvid går jag inte i kras ett dugg utan önskar nästan lite att det var du istället)


3. See you're not what I expected but you're the only one who knows how to handle me and you're such a great kisser and I know that you agree
(tillräckligt om inte nästan för mycket sagt)


4. "You haven't changed at all. Goodbye" 
    "I love you"
(jag går bara sönder lite för att jag tycker det är så fint)




siffrorna = klickbara = källorna till det kursiva


saranghae

jag skriver inte så ofta här längre. men jag hittar liksom ingen inspiration och jag har ingen ork och det händer inte så mycket extrafint som jag kan berätta om. det mesta är prov uppsatser och annat. men det kanske kommer. kanske nästa vecka för då kanske jag ska se simon norrsveden och det kanske blir nåt fint. mycket kanske detdär.

+ ni kommer inte undan helt enkelt:

lyssna inte på mig

äh, jag menar ju, liksom, lite betuttad sådär typ kanske

;)

Så länge du inte hör

Jag undrar om du ser. Om du förstår. Om du känner det när jag sätter mig bredvid dig på trappan. Att du kanske har världens bästa hörsel så att du hör varje slag där inne bakom huden. Jag och mitt dumma hjärta.

Men det är lite ditt fel också. Det är ditt fel för att du sparkade igång det en tidig sommarnatt. För att du lät mig låna din mössa, för att det var du som föreslog att vi skulle göra det här och det där, för att du satt så nära nära. Och jag minns det kanske inte så tydligt men det var elektriciteten igen, den som jag älskar, och den kittlade centimetrarna mellan våra läppar. Det är ju nästan en av fysikens lagar att om de är sådär nära, så måste de mötas till slut.

Var du verkligen tvungen att kyssa så mjukt? Kunde du inte gjort någonting dåligt istället för att hålla händerna i mitt hår på det där sättet, och varför växte du aldrig en extra decimeter? Hade du gjort det, hade jag aldrig kunnat minnas känslan av att bara sträcka sig litegrann och jag hade aldrig behövt romantisera mina händer i dina jackfickor.

Jag erkänner att det var jag som pumpade igång det igen sen och det kanske jag inte borde gjort. Men jag kunde väl aldrig ana att det skulle gå så fort och att du skulle vara så varm. Och jag erkänner en sak till – jag hade glömt bort hur fort jag smälter mot sådana läppar som dina.

Allt skulle vara så fint, om det inte hade varit för den där muskeln som envisas med att skicka runt alltihop i mitt blod så att det är dig jag ser när jag blundar. Och hoppet, det där som aldrig verkar lämna människan, hjälper till så att jag nästan kan beräkna ökningen i min hjärtfrekvens när jag sätter mig där bredvid.

Eftersom jag vet att du är bättre än mig på matte, så håller jag tummarna för att du inte ser, att du inte förstår – att du helt enkelt inte hör.


RSS 2.0