if you look in the mirror you'll find me

Antagligen är det ödets ironi. Bara för att jag klagade igår på att det aldrig hände mig något fint. Så satt jag på bussen hem klockan halv sex med huvudet fullt av hur speciella vissa människor är.

Han fascinerar mig så att jag måste luta mig över bordet för att jag så gärna vill förstå (jag gör det aldrig). Och han lutar sig också och jag kan inte sluta tänka på hur stora hans pupiller är och undra vad han tänker om mig. Så tänder han den där elden som väldigt få har tänt på senaste - jag vill upptäcka. Det är inga fjärilar, det är elektricitet bara.

Kan inte låta bli att undra om han såg det också, som han ser allting annat jag gör?

Och han lyfter min stol över bordet för att kunna lägga armen om mig, "dig kan ingen vara arg på", köper tre små chokladbitar och lägger allihop på min tallrik, möter mina ögon utan att vara det minsta rädd, erbjuder mig sin arm när vi går hemåt och det känns som att jag är i en helt annan värld.

Hade han varit vem som helst annan så hade jag tolkat det precis som ni antagligen gör. Men han är för komplicerad. Och eftersom jag är som jag är så laddar det mig ännu mer, så att det snurrar lite i hjärnan när jag tänker på vad som skulle hända ifall han tänker släcka ljuset.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0