som det alltid var förut

Idag kändes inte som en sådär jättespeciell dag men när jag stängde dörren efter en mycket kall promenad insåg jag att det kanske har varit en av de lyckligaste på länge. Som ett lyckopiller ungefär i tusen skepnader.

Som att luta mig mot en axel och känna den där doften som bara är hennes, som att veta att det bara är timmar kvar tills vi är på väg, som att ta ut lite ilska på någon som förtjänar det (gjorde mig lycklig i alla fall hoppas jag inte skämde ut dig), som att drunkna lite i varma kramar, som den enda jag kan se i ögonen utan att bli obekväm, som att man bara fungerar så bra tillsammans och skratta, som att dela fyra cigaretter och en bänk.


(som att fylla all tid emellan med musik och mitt nya sydkoreanska favoritord är geojitmal som betyder lögner)


Och det här är väl antagligen det sista ordentliga ni hör av mig på en vecka ungefär. Tur att det var lite lyckligt då! Puss på er raringar ;)


neoege darryeogago sipeunde ajigdo

tänkte precis säga att det hade börjat gå över men det hade det visst inte för jag fick lite mer låtar och sen såg jag om den där jävla kyss-scenen några hundra gånger till. den typiska tonårstjejen, varför är jag så hysterisk hela tiden?


ps. lägg märke till käkbenet ds.


men jag tänker faktiskt på annat också! till exempel hur trevligt det ska bli att fly det här landet i en vecka och komma hem till ett påsklov under vilket jag har jobb i tre dagar = pengar och resten bara sova träffa vänner och mysa.

och så var det faktiskt nästan riktig vår ute idag jag tycker om det!

för min skull

Så jag sa
att jag inte orkade mer
orkade inte vara en robot
styrd av dig
och jag märkte

att det inte var vad du väntat dig
att du kanske trodde
att allting skulle lösa sig igen
som det alltid gjorde förut
att jag skulle lyda

Så nu är du arg,
fast jag tror att du mest är chockad
och varje ord är ett försök att dämpa det
men det stör mig
för jag ville bara vårat bästa


och jag älskar dig fortfarande

men om du ska krångla och hata
och vara jobbig
Så vet jag inte
för alltid funkar inte alltid 




(firar total inspirationsbrist med en gammal gammal sak i lite nytt format)


tantantan taradadarata

har haft en mycket fin helg!
som tyvärr avslutades med äckligt snöväder så att jag blev sur.

har latin och svenskaprov imorgon och tvivlar på att något av dem kommer gå särskilt bra. men jag kan liksom inte fokusera


if you look in the mirror you'll find me

Antagligen är det ödets ironi. Bara för att jag klagade igår på att det aldrig hände mig något fint. Så satt jag på bussen hem klockan halv sex med huvudet fullt av hur speciella vissa människor är.

Han fascinerar mig så att jag måste luta mig över bordet för att jag så gärna vill förstå (jag gör det aldrig). Och han lutar sig också och jag kan inte sluta tänka på hur stora hans pupiller är och undra vad han tänker om mig. Så tänder han den där elden som väldigt få har tänt på senaste - jag vill upptäcka. Det är inga fjärilar, det är elektricitet bara.

Kan inte låta bli att undra om han såg det också, som han ser allting annat jag gör?

Och han lyfter min stol över bordet för att kunna lägga armen om mig, "dig kan ingen vara arg på", köper tre små chokladbitar och lägger allihop på min tallrik, möter mina ögon utan att vara det minsta rädd, erbjuder mig sin arm när vi går hemåt och det känns som att jag är i en helt annan värld.

Hade han varit vem som helst annan så hade jag tolkat det precis som ni antagligen gör. Men han är för komplicerad. Och eftersom jag är som jag är så laddar det mig ännu mer, så att det snurrar lite i hjärnan när jag tänker på vad som skulle hända ifall han tänker släcka ljuset.


ge-o-jit-mal

Geudael wihaeseo bulleowatdeon Nae modeun geol da bachin norae
(I dedicated my all into this song for you)

inte direkt franska som jag egentligen borde göra. men sättet han sjunger den meningen på gör så himla ont i mig.
   (1.35)


mellan äkta och falskt

Hon vände sig om i sängen och drog benen intill magen som hon gör när hon ligger ensam där. Så fick hon en chock när hon blundade och insåg hur långt det har gått. Att, när hon sträckte ut benen igen, så kunde hon nästan känna hans andedräkt i nacken, precis under örat (fast hon vet att i verkligheten kittlas det lite för mycket). Hur äkta det kändes. 

Och hon blundade och bad till en Gud hon egentligen inte tror på: kan du göra mig den här enda tjänsten så kommer jag aldrig mer att önska någonting.
 
När klockan räknade kanske tolv timmar senare var hans ord överallt i hennes huvud; de förvandlades till hennes egna och flöt ut genom pennan:
”jag önskar mig
din
värme under mitt täcke
din doft under min hud
dina nyckelben mot mina läppar din rygg
mot skrynkliga lakan
hjärtat i en burk bredvid"

men sen strök hon alltihop för hon tyckte att det kändes klyschigt när hon läste det, och om det känns så, då är det inte äkta.

Och när hon kom hem satte hon sig framför spegeln och stirrade sig själv i ansiktet tills hon inte kände igen det som hennes eget längre. Som att stirra på någon man kände en gång i forntiden. Och främlingen framför henne frågar  - Hur kan du tycka att det som inte finns är äkta, och det du faktiskt har, är falskt?

“If you can’t avoid it then enjoy it”. Hon dränker alla jobbiga tankar med skriksång i några hesa minuter och då spelar ingenting någon roll för den känslan är så äkta det bara kan bli.




(älskar inspiration. lyckas alltid sammanfalla med saker som typ att jag VERKLIGEN MÅSTE PLUGGA NU EGENTLIGEN.)


I'm falling I'm falling falling

Jag borde städa mitt rum. Laga mat. Skaffa lite koll på vad jag behöver ha med mig till Rom (om en vecka åker jag dit med klassen och tittar på antika byggnader typ). Plugga franska. Gå och lägga mig tidigt. Och jag borde skylla min dåliga uppdatering på det där, men det är tyvärr så att jag fortfarande är en smältande liten klump framför youtube. Det går över snart tror jag.

Och jag har verkligen inget intressant eller fint att berätta som har hänt så ni får nöja er med en liten (eh) bild på mig.


inte ett dugg redigerad...
men ni får nöja er så länge och så kan vi kanske tillsammans vänta ut big bang-stormen och försöka få tag på lite vår för allting är lite finare när det är sol och då kanske jag kan skriva igen.


the one who will kill me is neither God, nor you.

hatar latinprov man inte har pluggat till. men vet ni vad jag ibland nästan hatar mer? internet.


no need to explain it, you know me, always doing fine 'cause I'm TOP


 jag är sjuk i huvudet tror jag


days pass without you, can't forget you

Det finns nog för mycket i mitt huvud just nu. För jag loggar in här ibland, eller öppnar word, och tänker att nu kommer det flöda ur mina fingrar sådär som det gör ibland. Men det är som att det finns för mycket tankar i huvudet, kroppen blodet, så att fingrarna inte är nog. Det tar liksom stopp och det enda som sipprar ut är ÖNSKAN. önskar att jag kunde säga allt jag ville säga så att ni skulle förstå. Men det går bara inte.

Håller tummarna för att det är som en damm av nästan-ruttet trä. Att det helt plötsligt bara brister så att allting forsar ut. För den bästa terapin jag vet, är att skriva ner allting. Även om det kanske inte blir exakt som jag känner eller upplever så ligger det nog en kärna av sanning bakom varje text jag skriver.

Hur sjukt är det förresten att låtar på ett språk jag inte förstår, berör mig lika mycket som låtar på mitt eget modersmål?

My love vanishing like smoke, you can't erase it, like a tattoo

(1.12) The person next to you, who is he, he doesn’t make you cry, do he?
Can you even see me, have you forgotten it all already?
I’m worried, I can't reach you, you make me anxious
And I spend long nights by myself, forgetting you a hundred times

---

(3.08) With a free mind, having left me, move on forget me,
Those tears will dry, as day by day goes by
It would have been better if we never met
It would have hurt less




så jävla fin låt bara och särskilt de där delarna. videon är hur bra som helst också men jättesorglig


haru haru mydjyoga ne-eh-eh-eh

ni vet hur sånger ibland bara prickar exakt rakt in hjärtat så att det blöder. en gång bara och sen är det kört för varje gång man hör den så börjar det blöda. det finns några sådana i mitt liv och på tunnelbanan inatt klockan ett så kände jag för att blöda lite. men.

förut mindes jag alltid hans röst i mitt öra och tyngden av hans huvud mot min bröstkorg och hans hand på min axel och kalla läppar mot varandra och sådär kärlek, och det började blöda. nu mindes jag doften av sommar på väg och dans och jag hade ju så jävla ont bara spelade ingen roll vem annan jag kysste. det har liksom blivit ett minne av ett minne fastän han fortfarande är i allra högsta grad verklighet.

nu är klockan halv fyra och jag vet inte riktigt vad ni tänker men jag tänker att för varje dag som går så gör det mindre ont.

matematik och rubiks kub

vilket håll jag ser det från, hur många dagar plus eller minus, hur många gånger jag än vrider och vänder på dig på mig på oss, försöker med parenteser och fusk och tips och tricks och formar på nytt. så blir vi aldrig samma färg på en sida. vi blir hit och dit i bitar som inte alls hör ihop. vårat tal är olösligt men ändå står svaret där så tydligt att förenkla känns onödigt: det skulle aldrig någonsin fungera mellan oss men jag (och mitt dumma blödande hjärta) önskar att det gjorde det.


iris

Har spenderat dagen i sängen och framför datorn. Sett en hel konsert-dvd (ni kan aaldrig gissa vilket band) på youtube och varit lite ledsen över att extramaterialet inte finns med subtitles. Övergick till lite asiatisk Big Bang-mjukporr. Ni anar inte hur mycket jag skulle göra för att få vara i denna kvinnas ställe:

tyvärr bryter han hennes nacke i slutet av dramat. men jag skulle kunna leva med det

Utkast: Mars 8, 2010

fortsätter smärt-paraden med att stanna hemma från skolan. fast det gör inte riktigt lika ont idag i alla fall så jag håller tummarna. borde egentligen göra lite plugg och så där ändå men jag orkar inte riktigt. istället städar jag i min ipod så att jag får plats med all ny k-pop (tack willand) och fotograferar mitt rum.





oh oh

börjar bli ganska irriterad på det här nu. vill sitta i solen och röka och skratta med vänner och ikväll är det brown som jag kunde gått och dansat på men nej. jag får sitta hemma med halsont. har äntligen lyckats skaffa ett program som gör att jag kan ta bilder med min webbkamera



såhär ser man ut när man har ont. ungefär


varje gång jag ska andas

alltså jag tror att jag aldrig har haft så här ont i hela mitt liv. men jag har inte gråtit alls särskilt mycket så det är ju tur för det hade bara gjort det hela tusen gånger värre. förkyld är jag också, det suger lite men vad kan man göra. hittade den här videon i mina dokument. hoppas den gör er lite gladare också:

Original Video- More videos at TinyPic

stenmurar

För du vet
vi byggde en mur
av stendöda känslor och hjärtan

Hamrade fast den
med kanske miljontals glasbitar
torkade rester av en torsdag
vi gjorde verkligen
vårt bästa

Och vi anade väl aldrig
att glas skulle smälta glas
att en tom flaska skulle krossa
muren
så snabbt att vi inte ens hann blinka

Att vi skulle somna bakom den
På samma sida
och att glaset inte skulle skära oss alls
fastän till och med datumet
pekade samma


och jag kan inte ens sjunga med i musiken jag lyssnar på!

jag känner att min situation egentligen bäddar för typ konstant uppdatering. men det finns verkligen ingenting alls att säga förutom att jag varje gång jag sväljer tänker: varför gjorde jag någonsin det här?


boy i love your style love your smile wish that you could be only mine



klockan åtta idag togs mina halsmandlar bort för evigt. nu väntar en veckas smärtstillande fast ändå ont. tur då att det finns pojkar som denna ovan.

RSS 2.0