min kaffeprins

Jag är knäpp i huvudet. Helt knäpp, kanske till och med galen. Har inte sovit ordentligt på tre dagar och nu är det nästan nästan slut. Hela jag är i kaos, vet inte varför ens.
Normalt sett brukar jag döma efter hur mycket jag gråter. Mycket gråt = mycket bra.
Men det här..... är inte så. Jag är helt inne i det och hör bara det och ingenting annat. Inte ens när jag jobbar slutar jag tänka på det. GALEN. så känner jag mig verkligen.

Tror att det är farligt också. Att jag stänger inne mig själv i bubblor och drömmar som egetnligen skulle kunna spricka hur lätt som helst. Men det här blir inte lika långvarigt, det är ikväll och sen kommer jag vara helt utmattad antagligen. Sjukt att jag aldrig känt mig dragen till sånt här och helt plötsligt är det under min hud och jag vill aldrig att det ska försvinna.

Egentligen är det inte särskilt bra, tror jag. Det är orealistiskt och idealiserat och kommersiellt. Men för mig är det första gången. Som om jag har blivit kär typ, så känns det. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att jag skriver det här bara eftersom jag väntar på att få fortsätta. Som att det bubblar i hela mig och jag struntar i om jag inte sover jag måste få veta. Men minuterna räknar ner. Ner ner ner.

Och sån är jag. Och det här är en liten del i något mycket större som kan bli det bästa eller det sämsta i hela mitt liv.
Non-sens.
I make it - no sense.
Nothing makes sense.

Fint med engelska. Om jag överlever den här stormen så lovar jag att höra av mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0