min kaffeprins

Jag är knäpp i huvudet. Helt knäpp, kanske till och med galen. Har inte sovit ordentligt på tre dagar och nu är det nästan nästan slut. Hela jag är i kaos, vet inte varför ens.
Normalt sett brukar jag döma efter hur mycket jag gråter. Mycket gråt = mycket bra.
Men det här..... är inte så. Jag är helt inne i det och hör bara det och ingenting annat. Inte ens när jag jobbar slutar jag tänka på det. GALEN. så känner jag mig verkligen.

Tror att det är farligt också. Att jag stänger inne mig själv i bubblor och drömmar som egetnligen skulle kunna spricka hur lätt som helst. Men det här blir inte lika långvarigt, det är ikväll och sen kommer jag vara helt utmattad antagligen. Sjukt att jag aldrig känt mig dragen till sånt här och helt plötsligt är det under min hud och jag vill aldrig att det ska försvinna.

Egentligen är det inte särskilt bra, tror jag. Det är orealistiskt och idealiserat och kommersiellt. Men för mig är det första gången. Som om jag har blivit kär typ, så känns det. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att vara kär. Som att jag skriver det här bara eftersom jag väntar på att få fortsätta. Som att det bubblar i hela mig och jag struntar i om jag inte sover jag måste få veta. Men minuterna räknar ner. Ner ner ner.

Och sån är jag. Och det här är en liten del i något mycket större som kan bli det bästa eller det sämsta i hela mitt liv.
Non-sens.
I make it - no sense.
Nothing makes sense.

Fint med engelska. Om jag överlever den här stormen så lovar jag att höra av mig.

Dag 02 - Min första kärlek

Det är lite luddigt egentligen, och hänger kanske på definitioner men om kärlek kan sträcka sig genom cyberspace så är det där vi hittar min första. Jag var tolv år och hängde på Hogwarts.nu (saknad!) och helt plötsligt sprang jag på hans profil och eftersom han var snygg på profilbilden så skrev jag till honom, typ. Och så enkelt startade jag vad som var (och kanske fortfarande är) den mest komplicerade kärleksrelationen i mitt liv.

Han bodde i skåne och var söt och jag minns inte ens vad vi pratade om i början. Men jag minns att han fick mig att skaffa msn messenger och webbkamera och mikrofon och allting och vi var gulliga små barn. Efter typ några månader ville vi ses men det ville inte omständigheterna och sen flyttade jag till Stockholm. Och under en period när jag gick i sjuan så minns jag att jag tänkte: "Om han säger att vi kommer ses om jag hoppar ut genom fönstret så kommer jag göra det". Hans ögon var så himla blå i webbkameran och jag slutade aldrig le, om han också log. Det är svårt att beskriva hur intensivt jag upplevde allting och hur KÄR jag faktiskt var. 

Slutet av sjuan - början av åttan blev lättare. Jag var störtkär ibland och lagom likgiltig ibland och vi hade perioder där vi inte pratade alls och sen kunde vi prata fyra timmar i sträck på telefon mitt i natten. Alltid mitt i natten. Och han skaffade flickvän och långt senare skaffade jag pojkvän men av någon anledning spelade det aldrig roll när vi pratade med varandra. Som att vi stod över sådant, amor omnia vincit (tänkte jag inte men hade lika väl kunnat göra).

Men aldrig under sex år träffades vi. Feghet och svartsjuka flickvänner var ivägen, men precis nu i augusti så var han här hos mig. Kanske det mest bisarra jag varit med om, men det härligaste också. Och nu är vi tillbaka i period-relationen men det stör mig inte. Jag är inte galet kär, om man säger så, men det kan slå till närsomhelst för så fort jag hör hans röst mot örat så smälter hela jag till den tolvåriga Laura och jag blir alldeles fnittrig. Vi får se vad som händer.
Sex jävla år. Jag vågar nästan fortfarande säga att jag älskar honom.


Dag 01 - Om mig

Jag har inget bra att skriva här och alla gör det här och då måste jag väl också. Dessutom är det rubriker som handlar om sånt som jag gillar. Kärlek typ. Så då kör vi.



Dag 01 - Om mig

Såklart är den första den jobbigaste. Jag har ingen lust att skriva om mig själv egentligen, och jag tror att ni som läser redan vet det mesta. Men men. Jag är en sån som pratar lite för högt, tränar lite för lite, gråter lite för ofta och ägnar lite för mycket tid åt koreansk pop på youtube. Ungefär så. Jag är bäst på att ignorera skoluppgifter och få panik över det tre veckor för sent, och så har jag en ovana att skjuta upp precis allt som är tråkigt tills exakt sista minuten.

Men jag gör bra saker också. Jag försover mig i princip aldrig, jag är väldigt lätt att underhålla, jag är social och så har jag ganska lätt för mig i skolan. Jag tycker om många och är sällan arg på någon i mer än två timmar. Ganska snäll tjej liksom!

En ironisk grej: Vi spelade typ "vem-har-bäst-kongruens-spelet" på psykologin. Jag vann. Efteråt drabbades jag av en smärre identitetskris. Haha.

Jag önskar att jag hade en riktig talang. Det känns som att jag har exprimenterat med allting: jag har spelat instrument, jag har tecknat, jag har målat, jag har skrivit dikter och texter, jag har fotograferat. Jag kan sjunga helt okej men inte så bra att folk vill lyssna, jag kan dansa helt okej men inte så att folk tänker WOW. Skrivandet är det jag gör bäst tror jag, vilket inte är så konstigt för det är det jag har övat mest på. Men ibland känns till och med skrivandet lite platt.

Jag ska på tågluff i sommar och sen vill jag till Sydkorea. Men nu kanske det blir krig. Jag korsar mina fingrar. Gör det ni också!

Puss.

RSS 2.0