non scholae sed vitae discimus

Det där de kallar livets lektioner #1: Att lära sig av sina misstag.
För helt ärligt, det är inte värt det när man ligger och stirrar i taket med känslan av band hårt knutna runt hjärtat och allt man klarar att andas är ångest. Allt man klarar att tänka är ånger. Om jag ändå hade...


Jag dribblar längs planen, jag är världsmästare. Bollen framför mina fötter, jag vill inte ha den, jag sparkar den vidare och vidare framför mig och tittar knappt ner för det är så mycket annat som händer som är roligare att se. Och så närmar sig målet och jag ser ner på bollen och den är en rykande klump av allt jag borde ha gjort och alla gånger jag sparkat den. Men det blir svårare och svårare att undvika och målet närmar sig och jag håller tummarna hårt (i fickan så ingen ser) och JAG SKJUTER!!!

och om den hamnar i mål så gör jag segervarv och om jag missar så tänker jag att det finns många chanser kvar.

I praktiken har jag världens sämsta bollsinne; men när det kommer till jobbiga saker har jag utvecklat en slags sport där det jobbiga är bollen och den bästa spelaren är jag. Som fotboll ungefär, fast metaforisk.
Ibland funkar det helt okej men ikväll blev jag utvisad och hamnade till och med bortanför bänken: jag hamnade på botten av mig själv och tro mig, det är så ruttet det kan bli här nere. Det stinker av allt jag borde ha gjort och det är klibbigt av skam.

Jag brukar inte lova mig själv massa saker typ att röka mindre eller träna mer för jag håller det aldrig: men det är två månader kvar tills skolan slutar. Jag måste skärpa mig, jag är bättre än det här.



PS. Till Tomten: Jag vet att det var dumt att inte lyssna på sju mattelektioner och strunta i att plugga hela lovet men jag lovar att jag har lärt mig nu och jag ska aldrig göra om det. DS


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0