i realtid

har återigen haft ungefär världens finaste helg med världens varmaste och finaste människor omkring mig. helt sjukt hur ett dygn kan kännas som en vecka och varför luktar gemenskap så gott?



kom hem för någon timme sen och vet inte vad som hände men jag känner mig lite vemodig. har vår-kärlek i hela kroppen men ingen att ge den till. så jag tänker istället och så ryser jag och så tittar jag och så längtar jag och så önskar jag. och jag kan inte riktigt sluta tänka på honom han dendär... som sa att "vi får höras" med handen på min axel, men jag vågar inte och det verkar inte som att han gör det heller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0