för övrigt anser jag att carthago bör förstöras


idag fyller denna man år. grattis fastän du inte läser det här. hehe.


Through glasses of a year passed

I find myself sprawled upon your bed, as if those months we purposedly let pass didn’t exist at all; is it too early still? It seems like nothing has changed, though I know it should be utterly different now. Why do you make me laugh just as hard as I used to, and why haven’t the electricity in your gaze faded even the slightest?

Feeling the warmth of your body next to me, and the softness of the bed sheets against my naked arms, I stretch my body across the bed in an attempt to shake my thoughts off of me. You’re so close, yet I know you’re further away from me than you’ve ever been. It doesn’t bother me, really: if it did, why would I have waited two months before seeing you again? After all, and even though it might seem strange, considering the feelings our relationship sprang from, you have become one of my closest friends lately. Then again, wouldn't that be the reason I waited?

Your breathing is steady, making me fall, fall, fall as that usual spell of drowsiness is cast upon us. Your bed becomes some kind of bubble, in which there seems to be no future and - more importantly - no past. The only things existing are you, me and your fingertips tickling my spine, and I turn my head to watch as the colour of the sheets starts changing into pink shades, like I’ve put on a pair of red glasses.

It sounds like love, but we both know it’s not. You’re in love with someone else, and I feel no desire to love at all.

However, I do feel blood pumping through my veins and if I concentrate enough, I can feel your heart thumping too. Your skin is hot against mine, even though we’re far more dressed than this bed usually allows us to be: the only proof that something actually did change. I don’t dare to speak, knowing that the words longing to cross my lips are better off unspoken. Is that why you’re not talking either? I search the silence for answers but find nothing but the sound of our hearts beating and air passing our mouths as we breathe.

Therefore, these stories that they tell: they must all be lies. Pounding hearts might not always equal Eternal Love. In fact, they might just be a result of two months spent apart.



(ett försök till engelska. feedback?)


i realtid

har återigen haft ungefär världens finaste helg med världens varmaste och finaste människor omkring mig. helt sjukt hur ett dygn kan kännas som en vecka och varför luktar gemenskap så gott?



kom hem för någon timme sen och vet inte vad som hände men jag känner mig lite vemodig. har vår-kärlek i hela kroppen men ingen att ge den till. så jag tänker istället och så ryser jag och så tittar jag och så längtar jag och så önskar jag. och jag kan inte riktigt sluta tänka på honom han dendär... som sa att "vi får höras" med handen på min axel, men jag vågar inte och det verkar inte som att han gör det heller.

it's d-dedicated

amureotji ahneun cheok useoya hanayo

en tisdag

försov mig och hann inte äta frukost.
kände mig alldeles för uppklädd i skolan.
dog av nervositet inför ett föredrag men det gick bra.
fick tillbaka två prov - förvånansvärt bra på det ena och fruktansvärt dåligt på det andra.
upptäckte den tvivelaktiga storheten i att spara åtta kronor.
sa hej till en bella för första gången på alltför länge.
somnade med näsan i brott och straff (igen).
räknade matte.
fick inte ett enda tal rätt.
var tvungen att räkna om allting hundra gånger.
insåg att min klasskompis numera är min skrivar-soulmate.

soundtrack till dagen: inte bara big bang utan faktiskt lite annan musik också! (läs: simon norrsveden. typ. jag är hopplös)


Pappersflygplan

Mina läppar längtar
Efter dina
Och vem bryr sig om askmoln när
Mina tankar är
I en annan atmosfär

Det känns konstigt i mig,
jag är inte så van
Vid känslor så sköra
som pappersflygplan

Jag kan ta bussen
Om jag vill
Så jag struntar i tomma luftrum
I vakuum
Så länge du gör mig stum


and I will never ever be the first to say it

tänkte bara säga att jag lever. typ. kanske kommer upp en text lite senare. vet inte om jag gillar den egentligen.


착한 사람


hade egentligen inte tänkt posta fler såna här så att ni vet men jag kunde inte låta bli och nu ska jag plugga matte och jag är inte så lycklig över just det men i allmänhet annars är jag mycket lycklig så puss på er

non scholae sed vitae discimus

Det där de kallar livets lektioner #1: Att lära sig av sina misstag.
För helt ärligt, det är inte värt det när man ligger och stirrar i taket med känslan av band hårt knutna runt hjärtat och allt man klarar att andas är ångest. Allt man klarar att tänka är ånger. Om jag ändå hade...


Jag dribblar längs planen, jag är världsmästare. Bollen framför mina fötter, jag vill inte ha den, jag sparkar den vidare och vidare framför mig och tittar knappt ner för det är så mycket annat som händer som är roligare att se. Och så närmar sig målet och jag ser ner på bollen och den är en rykande klump av allt jag borde ha gjort och alla gånger jag sparkat den. Men det blir svårare och svårare att undvika och målet närmar sig och jag håller tummarna hårt (i fickan så ingen ser) och JAG SKJUTER!!!

och om den hamnar i mål så gör jag segervarv och om jag missar så tänker jag att det finns många chanser kvar.

I praktiken har jag världens sämsta bollsinne; men när det kommer till jobbiga saker har jag utvecklat en slags sport där det jobbiga är bollen och den bästa spelaren är jag. Som fotboll ungefär, fast metaforisk.
Ibland funkar det helt okej men ikväll blev jag utvisad och hamnade till och med bortanför bänken: jag hamnade på botten av mig själv och tro mig, det är så ruttet det kan bli här nere. Det stinker av allt jag borde ha gjort och det är klibbigt av skam.

Jag brukar inte lova mig själv massa saker typ att röka mindre eller träna mer för jag håller det aldrig: men det är två månader kvar tills skolan slutar. Jag måste skärpa mig, jag är bättre än det här.



PS. Till Tomten: Jag vet att det var dumt att inte lyssna på sju mattelektioner och strunta i att plugga hela lovet men jag lovar att jag har lärt mig nu och jag ska aldrig göra om det. DS


så ber jag dig

tjugo femtioett


håller andan

och

ditt

hjärta

i

mina

händer

one two step and

jag har matteprov på tisdag. jag har inte lyssnat överhuvudtaget de senaste mattelektionerna och har inte pluggat ett skit på lovet. skolan börjar imorgon. jag är äckligt förkyld.

det är fint väder och jag hade det hur trevligt som helst igårkväll. men ändå vill jag bara lägga mig i sängen och sova i all evighet.



för övrigt en av de finaste bilder jag vet. blue noses heter upphovsmakaren om jag inte minns helt fel.


give me that happiness I get from you just being there

I always see you when I close my eyes
You're on my mind
So can't you see?
I need you right here with me, close by my side


överraskningar

och så blev du min
en kväll till i alla fall




har varit lite här och där i några dagar nu. men fick min regnbåge till slut.
och hans kind mot mitt huvud har etsat sig fast i mig och armar och värme värme värme. så att den sentimentala tonåringen vaknade till liv igen. kanske spelar det ingen roll egentligen.

the hope of the future

om du
tar ett steg närmare

det där
som hägrar framför oss
som inte går att yttra
knappt tänka ens
fast som är omöjligt att fly ifrån

men om du
tar ett steg närmare

glöm inte
att tusen mil är lika många bitar
att de kommer att bli dagar
jag borde inte tänka det
men jag dör om du hamnar så långt ifrån


i'm nothing without you i'm nothing without you

allt är bara grått grått grått idag så jag sitter här och väntar på min regnbåge (vemvadhurnärvar-varför?)

you know I'd walk them miles, climb mountains, switch up styles


he he he. mycket fin låt i rubrik för övrigt

om att sakna kvällar man knappt minns egentligen

typ som om du skulle hålla hennes huvud mellan dina händer. och centimeter skulle bli sekunder skulle bli hjärtslag i ditt bröst men du skulle aldrig våga.

typ som om hon skulle se det kanske ana det och kanske skulle hon våga och det kanske skulle bli mörkt framför dina ögon. och det hisnar i magen när ni går in i varandra och förvåningen kittlar hennes tunga mot din - som om Gud hade planerat alltihop
(som om han hade funnits?)

typ som om det var menat att hända, för att bryta hennes mönster utan att du visste om det själv. för att ge henne en regnbåge för att allting runt omkring är grått. och få henne att le i flera dagar åt minnet av dina fingertoppar över hennes ryggslut så att hon blöder av känsla.

typ som om allting skulle stå så blickstilla i verkligheten. och elektricitet skulle bli kemi skulle bli dina pupiller och hon skulle drunkna i dem.


I lost myself in you

jag har verkligen haft världens finaste vecka (så att inte ens bilder gör det hela rättvist men här har ni i alla fall lite av det jag har sett och några av dem jag sett det hela med)







RSS 2.0