höstkärlek

Idag promenerade jag till liljeholmen istället för att ta bussen som jag brukar göra. Det tog en halvtimme och det var så fint för löven börjar bli gula och orange och allt sånt nu. Åh höst. Mina fingrar frös precis lagom (när det blir för kallt vill jag skaffa skinnhandskar) och jag bara kände att det här är min årstid. Sedan åkte jag till stan och köpte en kappa (som nog också får invänta kallare dagar fastän det var bara tio grader när jag gick ut!). Sen köpte jag ännu en vacker sak:

kärlek i en plastförpackning ungefär


jesus han har inte tid för oss


suckar i hallen

idag är han lite irriterad på mig, jag hör det. Smäller i lådor lite extra och suckar och min kropp reagerar instinktivt- jag försöker att inte skriva lika ljudligt på datorn och jag sitter helt spänd i kroppen och väntar på explosionen. Därför blir det här ett kortare inlägg än vad jag tänkte.

idag är jag lite irriterad på allt. jag vet inte varför men kläderna satt fel och håret var fett och jag hade rosa tröja som fick svettfläckar och jag hade glömt att göra latinläxan. allt sånt där som gör att man blir olycklig, när man inte har något värre att oroa sig över. och så kändes det bara dåligt dåligt.

men sen loggade HAN DEN DÄR SOM JAG ALDRIG VERKAR GLÖMMA BORT in på msn och jag vet att några av er tror att det är någon nu men det är inte han ni tror utan det här är den han som bara finns på just msn. Och då blev kvällen lite finare. <3 Så kanske överlever jag trots allt ;)


Fjärilsdödaren

Jag har funderat över det där med Kärleken.

Och jag vet nu, att det är ingenting för mig. För varje gång jag har känt att nu – nu kommer jag bli träffad av blixten och dyngsur av haglande klyschor, så visar det sig att det inte blir så. Jag får alltid äventyret men aldrig det lyckliga slutet.

Inte för att det stör mig särskilt mycket egentligen. Alltför ofta väljer jag själv bort möjligheterna. Jag tror att jag lever lite väl mycket för fjärilar. Till exempel är det så himla underbart att kyssa folk första gången. Det är något elektriskt i det ögonblicket, som på en gång väcker fjärilarna till liv. De fladdrar upp och fyller mig med busig glädje, romantisk energi tills jag tror att jag ska spricka.

Det tråkiga med mina fjärilar är att de så ofta måste dö. I två tre veckor fladdrar de och fyller dagbokssidor med lycka sida upp och sida ned, fyller mitt huvud med HAN och endast HAN. Och jag ligger i min säng på kvällen, tänker: Nu. Nu faller jag.

Men jag faller sällan.

När spänningen släpper, är han bara en vanlig pojke och det där som han sysslade med, kanske inte var så fascinerande ändå. Utan att märka det själv, tar jag långa känslomässiga joggingturer som trampar ner alla fjärilar på vägen. Sen står jag där, ensam, långt bort från där jag sprang ifrån och vågar inte se bakåt. Bakom mig ligger ju beviset på vad jag är – Fjärilsdödaren. Stanna, vila, tänka, vågar jag inte heller göra. Samvetet kan ju hinna ikapp mig.

Så jag springer vidare, helt enkelt, tills jag hittar någon att gömma mig bakom. Så börjar hela karusellen om igen, och jag blundar och hänger med och försöker ibland att hålla fjärilarna vid liv, men sen vaknar jag en morgon, ser deras trasiga vingar under mina skor och då vet jag att jag sprungit igen.

Och de få gånger jag bestämmer mig för att här kan jag nog leva mitt liv en stund, så vill det sig inte i alla fall. Ibland visar sig pojken vara en hög med dynga, ibland skär åldersskillnader avgrunder i hjärtat, ibland hinner andra flickor före (och i särskilt jobbiga fall hinner de först för att avståndet inte är ett halvt land), ibland tar det bara slut och ibland reser han iväg.

Och jag springer vidare.


(har tänkt på att publicera den här texten länge men känt att den behövde redigeras. men sen blev det inte av så nu får ni den som den är istället)


och jag har aldrig tur i spel men

Måndag imorgon.
Alltså måndagar brukar inte vara en hat-dag för mig och det är inte det nu heller. Men luften gick ur mig. Jag vill skriva skriva berätta för er men allt som pyser ut är luft. Inte varm luft som andetag utan död luft som luftmadrass.


för ovärt för rubrik

halv två och nu äntligen börjar den rätta känslan infinna sig. that is, mina galna anfall pga alltför fin musik är över (för stunden). borde sova alltså.

da capo

Min hals längtar efter rysningarna, ryggen efter att krökas på det där särskilda sättet. Mina ögon, öron, sinnen hela kroppen ber mig LÅT HONOM STÄNGA AV DIG du vet att han kan det så enkelt. Mina tänder biter allt oftare tag i läpparna, försöker hålla dem i schack, men stimulerar bara begäret mer. Jag har konstaterat det tidigare och jag känner det igen - jag lever för spänning och den är tillbaka. Lika obarmhärtig som den var förra gången, lika intensiv. Som en feber i mitt blod (mörkröd, bör tilläggas) och den jagar mig runt runt i cirklar. Allt snävare runt dig om jag själv får bestämma.

Jag känner igen det, så alltför väl. Mina fingrar kliar, de vill inte vara stilla nu. de vill jaga, klösa bytet, känna att de lever och jag vill låta dem. Jag vill att världen ska stanna en sekund eller gärna flera - jag vill göra det omöjligt att hämta andan förräns efteråt. Tanken får mig att se lite suddigt och det darrar i hela mig. Det känns som att vara ett rovdjur som vilken sekund som helst kommer anfalla, bara ögonblicket är rätt.

Nu blir jag suddig i hjärnan också. Det finns saker man inte borde uttrycka och det här är en av dem. Egentligen.


A...sen-vet-jag-inte-mer

Jag såg en film på tv och jag andades fel i en halvtimme efteråt. Jag andades oss två i en säng, hjärta mot hjärta, med just den filmen på i bakgrunden som en ursäkt till mina föräldrar.

Det var fyra och ett halvt år sedan nu.
I tre av de åren krossade vi varandras hjärtan. Gång på gång upptäckte vi det fina i varandra – men aldrig samtidigt. Ändå fanns det gånger när det verkade så, det finns minnen av stunder när jag nästan trott att det stämde. Det får mig att undra – var vi blinda, eller fanns det en mening?

Ett och ett halvt år utan dig gick lätt.
Det var andra och det var mig själv, och jag lärde mig att gömma. Att stoppa undan oönskade känslor, låta dem samla damm i en låda tills de blir så äckliga att man aldrig skulle kunna tänka sig att öppna den. Jag hörde om dig ryktesvägen, varje ord blev ännu en dammråtta. Och jag glömde, helt enkelt.

Tills du hörde av dig.
Två meningar räckte för att lådan skulle ryckas upp, alltför hastigt, så att dammet virvlade upp i mitt ansikte. Lådan blev Pandoras ask, skiten bara vällde ut och orsakade känslomässiga katastrofer flera kvällar i rad. 

Inte heller då blev det någonting.
Att samla ihop dig igen gick lätt, jag hade ju redan gjort det en gång. Skillnaden blev att den här gången såg jag till att låsa lådan, och spara nyckeln själv. Allt för att eliminera risken att du återigen slet upp den utan hänsyn, och skickade dammiga känslor på fladdriga resor.

Och då är vi framme vid ikväll.
Jag sitter här, med nyckeln i handen, och andas damm genom nyckelhålet. Jag vet att du är med någon annan nu, jag vet inte vem hon är eller vad hon betyder för dig. Jag vet också att inte heller jag är helt ensam – det finns redan andetag som får min puls att rusa iväg. Men jag skulle gärna vilja öppna lådan lite lite, för att se vad som händer.

Egentligen vet jag, att om jag öppnar lådan så kommer det leda till någons död. Jag vet också, att det troligast blir min.


för övrigt...

Jag har så mycket vackert i min kropp som jag vill förklara just nu, men det går inte känns det som. Det blir så platt.

Det finns liksom inte adjektiv nog för min kärlek till stockholm en fredagkväll med rött läppstift och regnig höstvärme mot kinderna. att sitta på bussen och tänka på att man nog ändå har tur som bor i en så fin stad. Jag önskar att det fanns ett ord som beskrev alla konstateranden man kan göra över en flaska vin, alla minnen man skrattar sig sjuk åt. Och ännu bättre, hur absolut fantastisk en fika kan vara om man är omringad av rätt sorts drömmar (ni är det bästa jag har).

söndagsromantik

Om jag hade en musa, så skulle hon vara som en söndag. Hon skulle smyga sig fram och väcka mig, låta mig sträcka mig i sängen så länge jag ville. Jag skulle höra henne i köket, för hon kan vara effektiv om hon vill, och hon skulle nynna på min favoritsång för tillfället. Till slut skulle jag inte kunna motstå att möta henne, jag skulle resa mig ur den lyckliga plats jag kallar säng och jag skulle se henne i ögonen. Jag skulle följa hennes rytm under dagen, är hon rastlös så städar vi lite, är hon ledsen ligger vi kvar i sängen tills det blir rent skamligt, är hon glad ger vi oss ut på äventyr.

Men oavsett hur hon ser ut för dagen, skulle vi alltid sluta uppkrupna i min säng, med varsin kopp te, härlig musik i bakgrunden och vi skulle andas lugnt, i takt. Vi skulle tänka igenom veckan, helgen och vi skulle le (idag skulle vi lett åt fina ord från en dator på södermalm). Och sen skulle hon sticka handen genom mitt bröst, ta tag i mitt hjärta och krama det som en citron. Och kärleken vi samlat på oss, den skulle sprida sig i hela kroppen så att min hud blev knottrig och mina ögon våta.

Slutligen skulle hon inse att klockan var alldeles för mycket - 23.50 och att hennes tid började rinna ut. Hon skulle pussa mina ögonlock, säga "vi ses om en vecka" och sen skulle hon vara borta. Jag skulle ha tio minuter kvar, tio minuter av kärlek, eftertänksamhet och Forest Fruit och jag skulle viska "jag älskar dig".


RSS 2.0