hur lyckliga kan vi bli

(värstans vad jag är aktiv nuförtiden) Jag tror att jag ska öppna min minneslåda lite nu och titta i den. det är knasigt hur fort man glömmer bort saker?

sista steget

och minns du att vi
andades i takt
hjärtslag mot min rygg
vi var nakna det var kallt
och ett år senare
så vill jag säga att
om vi skulle hamna
i samma säng inatt 

så är det lugnt med mig
du blev för tung för mig
jag har släppt dig för längesen
så ikväll kan vi röra varann igen




(nånstans känns det som att den här skulle vara finare med musik. tänk om jag kunde spela gitarr?)


aldrig nånsin förut

såhär såg det ut när jag skulle titta in på youtube idag. helt ärligt blir jag lite rädd för mig själv

klicka för större bild

hon sa att jag har aldrig...

det är de där små orden som gör det. det är de som etsar sig fast, som KLISTER i hjärnan och för att få bort dem måste man skrapa men det gör ju ont så därför låter man bli.

man låter bli

och så klistrar de sig fast, binder ihop fakta med känslor vilket gör att armar runt en inte bara blir just armar runt en utan även känslan av trygghet, dåtid och jag-önskar. och nylimmat bränns ju lite vilket betyder att man gärna återvänder till klistret för att försöka svalka av.

alltså - man viftar lite smått paniskt mot de där små orden HÖRNI, kan ni inte ta det lite lugnt nu? försöker svalka av dem så att det inte ska brännas så mycket. men ju mer man försöker desto högre skriker rösten som yttrade dem och tillslut springer man därifrån.

ignorerar smärtan liksom, det finns en kräm som heter Voltaren som funkar bra mot stela muskler och den känslomässiga motsvarigheten till den skulle jag vilja påstå är kyssar, våta tungor och sånt. fast jag kan ha fel.




... förresten sa hon att jag tecknar gudomligt. det var något av en överdrift men det värmde


rödvin

nästa –juliaberg
jag som älskat svartvitt
vill dränka oss i färg
i rödvin
så ser man allting klart
så verkar allting - underbart


jag älskar löv

Blev inspirerad av bella: Klicka här för att lyssna på min höst. Har försökt att göra ett urval men det gick ju som det gick... hoppas ni tycker om det, jag gör i alla fall


Svartvitt

En bild
säger tydligen mer än tusen ord
så bort med kameran
för ett enda ord
är tusen ord för mycket


betelkyrkan

det kan ju vara det pinsammaste jag gjort i mitt liv. konstigaste. så himla uppenbart varför vi var där - "vem känner ni här?" "eeh, ingen... vi såg det på facebook". men det gjorde ingenting för nu vet jag att han är verklig. på riktigt. han finns och vi var alla tårögda och superfnissiga där längst bak. och så sjöng han och sen rörde han vid mig fast utan att veta om. för vi vågade inte säga hej.

hur jag ska överleva borlänge, det undrar jag. kommer vara en liten klump av kärlek. som darrar

världen den har aldrig vart så bra

nu har jag skapat kategorier här i bloggen, trevligt kanske? (kan tala om att alltför många inlägg var i princip okategoriserbara men jag har gjort mitt bästa)

i övrigt riktigt fin dag. köpte röd basker och svarta handskar, sen långfika med två älskade vänner (de enda idol-danny-dyrkarna på stället och de gjorde ingen hemlighet av det!) jag hoppas att ni vet hur BRA ni är för mig?

en annan sak också. det är vår mellan oss nu, fastän höst ute, vi är vårjord med späd planta gömd inunder. undrar vad det blir för slags blomma sen?

tu devrais fumer un peu moins

Den här artikeln hittade jag alldeles nyss i mina favoriter, med rubriken "Ibland tror jag på kärlek". tänk er en sån kärlekssaga liksom


rosor

det är något så jävla vackert i det faktum att en webbkamerapuss får mig att känna mig som tolv år igen och rodna lika mycket som jag gjorde då.

hur jag blir alldeles fnissig i kroppen av hans leende och hans blåa ögon. hur jag dör för att han ser så VUXEN ut. mellan två datorer står tiden stilla på ett väldigt underligt sätt. det gör mig lycklig


hon säger det är lugnt

ikväll önskar jag 1. att idol-nicklas hocker hånglade upp mig med samma intensitet som när han sjöng 2. att den här kvällen slutade i natt-telefonsamtal (timlångt helst)


I guess that's where people differ

Han sa: den där lastbilen fascinerar mig.
Jag sa: hur menar du nu?
Han sa: ja den har ju stått där i flera veckor nu och den ser lite mörbultad ut på ena kanten och har fått en p-bot och verkar övergiven... har du inte sett den?

Och fastän jag har gått förbi lastbilen hela veckan, och hela förrförra, så har jag aldrig sett den. men jag har sett att löven har blivit så himla mycket mer orangea och att de trillar av så fort. och så har jag sett på moln och deras nyfunna grå-het och ibland har jag tänkt att oj när blev det såhär mörkt ute? så har jag sett med glädje på mina omklackade skor och svarta strumpbyxe-benen, tänkt att världen är bra. men en stor röd lastbil med p-bot har jag aldrig sett.


vill fångas nu

Hon är lite yr.
Det är som om hon snubblat till och slagit i hjärtat på helt fel ställe. Hjärtskakning. Det dunkar på därinnanför precis som vanligt för det mesta, men ibland skakas det om, slår i otakt och vinglar till. Idag höll det på i över tjugo minuter, så länge att allting gungade när hon ställde sig upp för att skriva svenskaprov.

De kramades också – hon höll kvar den en sekund för länge och helt plötsligt smekte hans hand hennes rygg på ett sätt som påminde vagt om den gången på balkongen. Så hon släppte taget innan han hann förstöra hela provet.

Så finner hon alltså återigen sig själv stående i det där vägskälet. Världens svåraste, i alla fall när man är sjutton år och inte har viktigare saker i huvudet än pojkar.

För en gångs skull sneglar hon mot den väg som betyder Han Och Ingen Annan. En väg som ser enkel ut men som kräver perfekt balans. Klarar man den balansgången dock, har man en varm famn att snubbla ner i sen. En slags trygghet, samma läppar varje kväll och en själslig värme som gör det värt fastän det kanske gör ont ibland. Och så har man ju ögon, såklart, de där blickarna som bara skjuter rakt in i hjärtat och aldrig riktigt försvinner.

Men är det värt det? Är det något hon kan, så är det att njuta av den andra vägen. Den enkla vägen, om man vill. Den som kanske ser svår och ensam ut, men som för henne är lika med frihet. Att bara leva för stunden, att inte behöva ta hänsyn, att göra det man känner för när man känner för det. Spänning helt enkelt. Och smekningar över ryggen, det kan man ju få ändå. Fast det är ju klart, ibland blir det lite kallt.

Hon sätter sig vid korsningen en stund. Tittar, tänker. Kanske är det så att hon vill pröva den monoteistiska vägen, men inte vågar? Kanske tror hon att hon vill pröva den, bara för att hon står ganska stilla på den polyteistiska?

Hjärtskakningen gör sig påmind igen så fort hon tänker lite för mycket på det. Så fort hon återkallar minnet av rök och kyla och varma armar omkring henne. Om inte det är ett darrigt steg mot monoteism, så vet hon inte vad som skulle vara det.

En sak vet hon i alla fall och det är att jag har aldrig tur i spel men om jag blir kär i dig så ber jag dig
att du tar det lugnt med mig


morfem

vet inte alls vad jag ska skriva just nu. vill skriva vill berätta kanske prata om kärlek igen, eller vänner eller när kaffe smakar som bäst. men det står still. det skulle ju kunna vara för att jag gör sönder min hjärna med simon och kent dygnet runt och deras formuleringar blir liksom ALLT så hittar man inte sina egna. knasigt. appropå så fick jag världens bästa grej idag

och sen tog jag egobilder - det känns alltid pinsamt på något sätt. men kul att man kan vara snygg med halsfluss i alla fall!

som barn

jag tycker vi leker en lek. en bildlek. vi väljer en bild från dagens datum fast förra året (eller så nära som det går) och så berättar vi om vilka vi var då.


den här är i och för sig från den 23 (var tvungen att titta i bilddagboken höhö). men jag minns! bilden är tagen av mig, föreställer mina flickor på väg hem till fanny. vi lagade spaghetti, ost och ketchup-röra som var ganska god! om jag inte minns helt fel är det här även gången när vi fick för oss att gömma oss under fannys bord, för att skämta lite. blev ju helt knasigt till slut. känns som en evighet sen, faktiskt. jag vet genom att titta på de andra bilderna från samma datum, att det var ungefär vid den här tidpunkten som jag slutade att sminka mig. vilket betyder att det var ungefär vid den här tidpunkten som jag pratade i telefon hela nätterna. tre timmars sömn vadå HAN hade ju sovmorgon.

tänk att det var så kort tid sen, egentligen. tänk att det fanns en tid när de här flickorna HÖLL PÅ att bli den självklara del av mig som de är nu; tänk att det fanns en tid när jag fortfarande inte visste. tänk vad ballt att ett enda år kan förändra en så mycket. och tänk att man kan få nostalgiryck trots att det egentligen var ganska nyligen. en fis i rymden, om man ser det i perspektiv.

lek med mig?

plus minus

den här helgen har jag känt mig lite som när jag var åtta år. hängandes i förälders hand, det gör ONT vad är fel? började med allergisk reaktion på ingenvetvad i fredags (loratadin och betapred). trodde jag fick återfall i lördags, visade sig vara vanlig tjockihalsenhet som under söndagen blev halsfluss (alvedon och penicillin).

Nätterna är värst. Vaknar i mörkret det gör ont ont och man tror att man ska kvävas av sin egen kropp - inte helt rättvist - och det finns ingenting att göra. Lakanet blir en tygkorv när man vrider sig runt för att komma ifrån smärtan. känner på halsen GOLFBOLLAR tänker hade jag en kniv skulle jag skära ut dem på en gång. upprepar hela proceduren ett antal gånger.

nu funderar vi på att ta bort dem. jag är trött nämligen

bör kanske tilläggas att mellan svullna ansikten och halsmandlar hann jag med en del trevliga saker i helgen. se på ice age två, till exempel (jag har sett den tusen gånger han ingen) och sen promenad med kaféstopp på söndagkvällen. tänk om jag hade varit lite mer på topp


narra tihi si tuus amor

Alltid den där högen. Klädhög på golvet jag kunde inte bestämma mig imorse heller. Tröjor strumpbyxor en klänning här en byxa där hur svårt kan det vara egentligen? Tänker ibland att jag ska välja ut kläder kvällen innan men det är ju samma problem då. Tar en kopp te istället.



Ombytta roller

En fin sak som hänt i mitt liv var nångång i mars eller april 2009. Mitt i en period när jag var ledsen och det kändes som att det inte fanns någonting som kunde göra mig glad. Jag lärde känna en person som visade sig ha förmågan att göra mig solig, precis när jag var på väg att börja regna. Och bara det i sig var faktiskt fint.

Och han berättade om kärlek och hans syn på den och jag förstod inte ett dugg. Jag ville förstå, ville göra samma, men det brann ju i hela mig liksom jag skulle aldrig kunna se det så svalt. Jag undrade hur man gjorde. Och sen råkade jag slå huvudet på spiken ungefär. "Det har hänt nåt".

Han ville inte berätta. Men jag ville veta. Och en kväll var det mörkt och varmt under lakan och allt sånt och jag tog chansen. Rullade ut argument händelser känslor upplevelser. Det var nog en av mina finaste stunder den våren för det var så skört, fint och olikt det vi egentligen var. Ont i hjärtat fick jag och han fick en puss i pannan (har nog glömt den nu). Och jag tänkte jag ska aldrig bli en sån.

Nu brinner han och jag kyls ned i takt med klimatet. Ombytta roller fast inte riktigt. För jag har hela tiden hans berättelse i mitt huvud och ibland när jag tänker på finheten i den stunden så smälter all min höst-is och jag blir ett brandgult, darrande löv.

Därför och nästan bara därför så hoppas jag att jag aldrig glömmer.


fula ankungen

något år senare
fyra hundra dagar ungefär
så tänker jag:
hur kan du älska henne
när hon stjäl våra vingar?

allt vi tror att vi vill ha

jag sa att kanske vi är för unga för det här
att vi har den typ av blod där fjärilarna inte klarar bo
långt ifrån redo för det här
att vi har den typ av tro, vi brinner snabbt och vi får aldrig nog

--

lördag: städa badrum promenad med mor panik med tjejerna bacardi breezer dans dans dans och tunga kroppar som kastar omkring mig någons fina glasögon två gånger kyss på rökig balkong det borde varit kallt det gjorde inget alls glädje ibland fungerar allt hand över ryggen hejdåkram med lik skulle man kunna säga
söndag: fyra timmars sömn varm kropp då och då jag var sur sen dåligt samvete sova igen fimpar gånger tusen burkar överallt och kladd stor påse vi dumpade hos grannen ungefär skratt panik igen "hur hände allt det här" hem och huvudvärk mat sova nu snälla snart tack

veckan: stress

tänk om jag kunde spela gitarr

Det är konstigt hur svårt det där med lycka är. När man är ledsen, finns det tusen adjektiv och liknelser att göra, och alla kan känna igen sig. Men när man är sådär riktigt fantastiskt glad, så finns det liksom inte tillräckligt med ord.

Kanske för att lycka är så personlig, så mycket svårare att definiera? Ledsamhet är så ofta tårar och knivar i hjärtat, för alla, men lycka är för abstrakt. Och den är aldrig permanent på samma sätt som sorg.

Min lycka till exempel, skulle nog bäst liknas vid gåshud i hjärtat. Helt plötsligt bara ryser hjärtat till och huvudet reagerar: spara det här ögonblicket! Den typen av reaktion är tillfällig; jag hittar ett löv som är fint, någon har extra vackra ögon, någon bestämmer spelning, hösten är nästan konkret under mina fötter. Där och då, när jag är mitt i stunden, tror jag att den inte kan ta slut.

Men den gör det. Och jag tror att det är en bra grej, det är liksom för vackert för att vara evigt. Minnet av den kan vara evigt; det är ju ändå bara en blek kopia. Och det är det som gör att vi överlever i slutändan, det som gör att vi kan inbilla oss är lycka är lika permanent som sorg.

För tänk att vara sådär elektriskt spränglycklig varje dag? Till slut skulle det ju inte vara något särskilt. Därför lever vi på minnena, för de är lyckan fast i mindre skala, så att vi kan landa på någon form av lycklig men inte överväldigande nivå. Så att vi har sensationer kvar att uppleva.

En bieffekt av den här typen av tänkande, är grav romantisering av allt som en gång gav en hjärte-gåshuden. Jag är expert på det. Men det kan vi ta en annan gång.


bra kanske dålig

snygg kanske ful
är det jag är det du?
och vem bryr sig
när klockan närmar sig glömska

fel kanske rätt
förbjuden frukt smakar bäst
men vem bryr sig
så länge det inte är ruttet

aska kanske glöd
din mun som är blöt
men vem bryr sig
mina läppar är torra

full kanske tom
morgonen efter huvudont
men vem bryr sig
vi är fortfarande unga


att växa

Tänk att det kan ligga så mycket i någonting så litet som en msn-kontakt.

Det som slår mig först, när jag rensar i min lista, är att vi blir stora nu. Fullteddybjörn och snygga_08_anna har bytts ut mot förnamn.efternamn och andra varianter av seriösa mejladresser. Vi hänger inte på playahead längre, helt enkelt.

Och jag frågar mig: när hände det här? När växte vi ifrån urringningar på fotografier, när slutade vi skriva tusen hjärtan i varandras gästböcker? När blev vi otaggade på att kyssa fem okända killar under samma kväll och skryta om det på vägen hem? När blev "gumman jag äälskar dig" ett skämt istället för verklighet? 

Och vad hände med de som sa "vi måste träffas". Varför gjorde vi aldrig det egentligen? Hur när var gled vi så långt ifrån varandra att bara msn höll oss samman? Och till slut inte ens det.

Imogen Heap sjunger It's in the ABC of growing up hon har rätt.
Vi växer upp. Jag tycker det är häftigt och sorgligt på samma gång.

demonen

för jag har ju bestämt att det som händer blott en gång
- det spelar ingen roll
så baby låt det va

bröstcancer och sånt

Jag vill säga FÖRLÅT för alla gånger jag tänkt – det händer inte mig – för det kanske det inte gör
Men det händer andra och vem är jag
Egentligen
Att ignorera?




(jag kände för att ställa upp i metros poesitävling. kanske mest för att man skänker tio kronor till något fint)


bara lägg dig ner

Och när jag tror att jag älskat färdigt så kommer Töntarna och RÖD och turné och jag spricker inte ens fastän jag borde, så lycklig är jag!!! (skolarbetet väntar) Det är något särskilt med kent. De träffar rätt varenda gång. I en melodi, en textrad eller en höjning av Jockes röst på ett särskilt ställe, det spelar ingen roll, det bara sticker rakt in i själen som en nål. man gråter på en gång.

förlåt lite att det bara blir kärleksförklaringar nuförtiden. det kommer något ordentligt snart jag lovar. en lustig sak är att jag aldrig ansett mig vara särskilt galen i musik och artister. nu kan jag inte andas något annat än simon och kent.

hatar att jag är en sån

Och jag har nästan tårar på kinderna för att det är så satans fint. Fast ljudkvalitén suger och bildkvalitén också, så finns det något där. I rösten. Hans röst då inte min. Som skär åh den verkligen skär rakt igenom mig (vissa textrader känns som att han visste allt men det är väl då man har lyckats som låtskrivare?) och jag vill verkligen vara där på riktigt. 02:47 han skyndar fram med ansiktet mot mikrofonen som om det fanns någon han tänkte på och plötsligt fick impulsen att kyssas. det är inandningen, sekunden innan. jag ryser

En bubbla

Fem-halvsexnånting. Kvällssol på bladen som verkar kämpa för att behålla grönskan (de förlorar varje år) på gräset på trädstammarna på hennes nyklippta hår. Hon tänder en cigarett. Röken blandar sig med den kyliga höstluften, som står still.

I en eller kanske två sekunder är allting just – stilla.

Och hon älskar det men det visste vi ju från början. Vi kan nog alla se henne stå där, djup på låtsas. Vad har hon fått för sig att hon är? Hur många är vi som vill ta den där cigaretten ur hennes hand och bränna hål på den romantiska bubbla hon bosatt sig i? Någon gång måste hon ju se verkligheten.

Hon har ingen aning, hon bara står där och njuter av att det är så väldigt tyst fastän det finns väg och tunnelbana och Vi-butik alldes några hundra meter bort bara. Det kliar lite i hennes hals. Hennes fingertoppar är stela. För hennes del spelar det ingen roll.

Vänta va, skriker våra själar upprört. Vad spelar ingen roll?
Hon vet inte. Vi kommer troligtvis inte heller att få veta. Kanske sipprar det ut om vi bränner bubblan. Hur tjock är den?


(jag vet inte riktigt vad det här är. det var tänkt att bli något helt annat.)


RSS 2.0