och jag har sett dina pupiller växa när du är med mig

till Klara:

för övrigt en fantastiskt fin låt.

och någonstans så har jag alltid vetat att hon kommer aldrig bli som du

Idag kändes som en sån där typisk laura-dag. En av de fina laura-dagarna alltså (fastän det var torsdag!). Började på morgonen med te och knäckemacka med ost och gurka, mums var det och skapade ett lugn i mig som gjorde att jag hann med bussen och allting utan att stressa det allra minsta!

Sen var själva dagen inte extra jobbig, men inte heller jättelätt utan alldeles lagom. Innehöll många skratt och trams och sen "matematik" = kreativa timmen. Idag blev det seriefigursliknande illustrationer i bläck, ackompanjerat av världens finaste -ja ni vet- simon. jag tecknar inte särskilt bra men det var roligt i alla fall. Och så hade jag på mig mjuk tröja och veckad grå kjol, kände mig söt ungefär. haha.

Men för att det ska vara en typisk laura-dag så krävs det nästan lite missöden. Först glömde jag mitt träningskort hemma så jag kunde inte träna fastän jag hade tänkt det, jag spillde tandkräm på tröjan och jag somnade på bussen hem så att jag fick promenera hem (gick vilse lite också).

Sen kom jag hem, dog i soffan en timme, pluggade franska och nu sitter jag här fastän jag egentligen har värsta seriösa ryskaprovet imorgon att förbereda. Die blogginspiration på fel ställen Die! Laga mat måste jag också göra, med butter syster. Fast jag är glad ändå för det var ju som jag sa en mycket vanlig men mycket bra dag.

PS. tänk att världens finaste sarprutt fyller år idag också! Grattis!

jag älskar dig men det vet du nog  DS.


snodde av emma

Välj en artist och svara på frågorna med låttitlarna. (hon valde inte simon så då ska inte jag göra det heller)

J a s o n  M r a z
Är du kvinna eller man? Only Human
Beskriv dig själv: Details In The Fabric
Beskriv var du bor för tillfället: Lucky
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? No Stopping Us
Favoritfärdmedel: Plane
Din bästa vän är: I'll Do Anything
Din favoritfärg är: Geek In The Pink
Hur är vädret? Forecast
Favorittid på dagen: Sleep All Day
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? Tonight, Not Again
Vad är livet för dig? A Beautiful Mess
Det bästa rådet du kan ge? Please Don't Tell Her
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Bella Luna
Dagens tanke: On Love, In Sadness
Hur skulle du vilja dö?: If It Kills Me
Din själs nuvarande tillstånd: I Melt With You
Felen du kan leva med: Burning Bridges
Ditt motto: Live High

SV: kärlek

Jag kände för att förklara mig när jag läste det här inlägget av oskar, för jag kände mig lite träffad, vet att jag är en av dem som uttryckt det där hatet.

En vän till mig kallade mig cynisk. Känslokall liksom ungefär. Och visst ja, man skulle kunna kalla det för det. Men helt ärligt, mellan er och mig, så är jag bara jävligt rädd.

Inte rädd för att stå maktlös inför kärleken, för den där överväldigande känslan av att tycka om någon, jag tror jag har lärt mig lite av de tricksen nu. Nej, det som jag är rädd för, det är biten när man blir sårad. För då finns det inga tricks att lära sig. Man tror att nu är jag immun mot jag-är-inte-kär-pilarna men de träffar olika vener varje gång.

Jag VET att det är fruktansvärt fint att hångla i soffor, vara så nära att hjärtslag blir som ord och allt sånt där. Men jag vet också att det finns inget alls fint i att sitta - två jävla månader senare - och gråta sönder ögonen för att han kysste en annan. Fastän det var slut. Fastän man själv har kysst en annan.

Dessutom har jag lärt mig, att promenader, kyssar och närhet, det går att få ändå. Det måste inte vara himlastormande kärlek för att sådant ska fungera, det kan vara personkemi bara. En feg utväg, javisst, men det fungerar.

Tre gånger har jag fallit ordentligt. Tre gånger har jag brytt mig om, tagit hänsyn, lärt att... kanske inte älska för jag är bara sjutton... men att tycka om fruktansvärt mycket. Tre gånger har det slutat med blod och sånt och mitt hjärta är fortfarande ömt där de sköt mig.

Alltså - jag hatar inte kärleken. Jag är rädd för den.

Måste bara tillägga, att som jag sa så är jag bara sjutton. Någon dag hittar jag säkert modet igen, och skjuter hejvilt med mina kärlekspilar. Men ikväll, i år, så är det inte värt det.

kärleken andas inte här

det näst finaste jag vet just nu är simon norrsvedens sätt att sjunga uptempo, att se hur han börjar finle när alla rycks med och börjar sjunga för att musiken och han själv har sån dragningskraft. det finaste jag vet är sårbarheten i hans röst och i mitt hjärta när han sjunger sorgligheter. borlänge igen snälla?

om jag fick välja kvällen:

. teckna
. dricka te
. sjunga och spela gitarr (tänk om jag kunde)
. se på film med någon som är intresserad
. hångla
. läsa en sådär riktigt bra bok
. sova sked med någon som andas i nacken så man ryser
. se simon en gång till
. fika med glatt sällskap

vad vill ni göra ikväll?


tjugonde

Jag lovade att skriva om vin;
i pappersmugg, McDonaldsmugg
och cigaretter för att lugna nerverna
och jag lovade att försöka
förvandla vår Tragik till något vackert

Men omlindad av muskelarmar
stående på darriga ben
och med tusen känslor i ögonvrån;
så Är han verkligen och tio timmar plus Tragik
det spelar ingen roll
Så tack för att du gjorde allt så vackert


hellre feber än antarktis

Hon har svårt att minnas att de någonsin var lyckliga. Men nu, när datumen börjar rada upp sig: första kyssen-dagen, tillsammans-dagen och så vidare, då är det lite lättare att minnas.

Till exempel minns hon dagen som var mellan Telefonsamtalet-dagen och Födelsedagsmiddag-dagen. Det var en fredag och de var hemma hos henne. En tredje vän var med, de satt i hennes rum och tramsade. Hon var lycklig för att hon kände att han var hennes på ett helt annat sätt än vad någon någonsin varit tidigare. Sen följde hon med dem till liljeholmen när kvällen började lida mot sitt slut. Och så kysstes de, eller kanske snarare hånglade, för det gör man när man är nykär. Han hade den randiga halsduken på sig.

En annan gång hon minns, är gången då hon utan förvarning blev medsläpad till någon typ av överraskning/födelsedagsfest. Det var första gången hon träffade hans andra vänner, de utanför skolan. Hon kände ingen sen innan vilket innebar att hon i deras ögon blev Hans Flickvän. Väldigt konstig känsla, när man är så van att vara Sig Själv Och Ingen Annan. Hon uttryckte de känslorna för honom, de satt tätt intill varandra på en pianobänk och hon sa "men faktiskt så är det inte så jobbigt. jag är glad att vara din flickvän." och så kysste han henne och om de inte var lyckliga då så vad är i så fall lycka?



Hon har tagit avstånd från det där. Men nu är det kanske dags igen, om hon hittar någon som verkligen bryr sig (hur stor är chansen?). Intressant helomvändning som troligen beror på att en annan pojke sjungit sönder hennes hjärta-hellre feber än antarktis


borlänge091120

jag skulle kunna skriva en jättelång text om gåshud, tårar i ögonen, varm lycka i hela kroppen och hans arm runt mig i alldeles lagom länge och min död av glädje och så, eller så får det räcka med de här orden och det här:
sned bild och dålig kvalité men jag är säker på att ni förstår


insekter

h a n  v a r  m i n  f ö r s t  H A N  V A R  M I N  F Ö R S T

och jag vänder mina fickor ut och in

vad jag måste göra idag söndag: plugga matematik, skriva litegrann om Tristan&Isolde vs. Pyramus&Thisbe, kanske även göra klart den där latinuppgiften från förra året.
vad jag vill göra idag söndag: röka med fina människor och prata flytande franska med dem kanske även kyssas lite.

i söndagspresent av mig idag får ni en hemskt stor bild på mig. jag försöker lära mig hur man lägger in bilder utan att kvalitén förstörs.

en gång till är du snäll

Han sa: en gång är ingen gång
men hon grät och skrek
att två gånger
är en gång för mycket
och hon bytte sin kärlek mot extas
intalar sig själv
att det var värt det,

vi vet allihop
att hon ljuger

Men vem sa att sanning
är bästa sättet, och vem ser
tusen bitar en torsdagskväll?
hon kommer förneka
så länge hon lever
och röken kan ersätta kärlek
när hon vänder sig om och viskar (i hans öra)
encore une fois, s’il vous plait


men den där oron stannar kvar

och ikväll vill jag bara säga TACK TUSEN JÄVLA TACK för att jag har er, mina vänner. tyvärr alltför många som inte kommer läsa detta men de får en extra kram imorgon.


Höstväder

det regnar
kanske gråter Gud
över allt fint som tog slut
så ge honom ett löv
och säg: glöm inte bort det vackra
tänk på de som älskar
just nu
till ljudet av dina tårar

och i höstvind
hoppas han igen
ditt löv tejpat fast närmast hjärtat


fem låtar som gör mer eller mindre ont

förlåt att det blir youtubefilmer men jag vet inte hur man lägger in bara musik i blogg. hehe. här kommer i alla fall fem låtar som får mig att MINNAS.

1. Amy Diamond - Another Day

Pinsamt men sant. Jag var tolv år och han var alldeles, alldeles för långt bort. Så jag fick bara drömma om att träffas, kyssas och sånt. Jag drömmer fortfarande men allt är lite mer komplicerat nu.

2. Last Train Home - Lostprophets

Den här låten får mig att minnas mitt sjunde skolår i sunkiga skollokaler. Jag minns att jag ville passa in och jag minns hur HAN utnyttjade mina känslor och min naivitet, tryckte ner mig, och hur jag med knappnål försökte rista in ett hjärta i handen så att det blev ärr (låter värre än det var). Fet jävla högstadieångest. Och så minns jag förstås hon som introducerade låten till mig. Om du läser det här - TACK. för att du tog hand om mig, för att du grät med mig, för att du älskade mig. Jag tror att jag älskar ditt rum för att det var det enda stället(förutom mitt eget hem) där min trettonåriga själ kände sig trygg. du är bra. 

3. En lögn - Anton&Affe

Sommaren mellan sjuan och åttan (och ända fram tills vårterminen i åttan) så var jag mest bara sorglig. Låten - och det faktum att jag kunde den utantill - säger väl allt. Men jag lärde mig en sak: vänner som kallar dig patetisk i sin blogg på daglig basis, är SKIT och förtjänar stryk istället för ursäkter.

4. Plane - Jason Mraz

Två veckor i Tunisien, på solstol vid pool, på svalt hotellrum, i dödsvarm buss, så fick han sjunga för mig. Jag minns ett sms jag fick, och hur jag grät, hur jag sedan kom över det och hur allt slutade under stjärnorna med bruna ögon och fina försiktiga kyssar. Jag åkte hem med just den här låten i öronen och sen hängde den med en bra bit in på mitt första gymnasieår. Den markerar en förändring men mest av allt en oändlig lättnad; äntligen var jag fri från högstadiet och den roll jag tidigare haft.

7. Elever - kent

Det bästa till sist såklart och faktiskt anledningen till att detta inlägg ens kom till. 19 mars. Jag mindes idag, för första gången på riktigt (har blockerat rätt mycket) hur fruktansvärt det var. Inifrån minns jag fortfarande bara ord, men jag minns hur vi stod utanför och jag ville aldrig släppa taget, du fick inte gå. Det var panik i kroppen som om jag var jagad, det rev och slet inom mig och ändå stod jag i fönstret fem minuter senare och såg dig svänga runt hörnet. Hittade den härlåten och jag svär att jag har aldrig gråtit så mycket som den natten.

söndag igen

Lördag: redaktionsmöte som blev inspiration i hela kroppen! sedan Röd för 179 kr, ren lycka i min handväska. hem, äta, slänga in skivan i dator+ipod, iväg. myskväll med mysmänniskor och många skratt, åh jag älskar såna där genuin-fina människor. nittiotalsorgie i och med eva och adam när alla hade gått. skämmigt men fint!

Söndag: semi-seg morgon, in till stan, möta vän för fika på högstadieminnesframkallande café. vidare till myrorna som var stängt, in i lägenhet och ut igen efter tjugo minuter. hade bråttom. jag har saknat henne på senaste och det kändes liksom fint att få hålla om henne igen, precis som vi höll om varandra i sjuan och grät.

Just nu: jag tror att jag ska ge upp lite. inte hoppas inte försöka eller nånting, bara vara. det som händer händer helt enkelt och jag har viktigare saker att tänka på egentligen. får skala bort alla onödiga känslor igen, i alla fall ett litet tag. åh nu lät jag cynisk igen. och deppig haha men jag ÄR glad. fakitskt. Puss


lycka är


att ha tråkigt tråkigt tråkigt en fredagkväll men må bra ändå


23 minuter senare


klicka för större bild

plötsligt såg det ut såhär i min spellista. på alla klipp utom två. kanske var det meningen att det skulle bli hejhej i alla fall, idag just. jag köper albumet sen istället.


droger ungefär

kents nya album. alla låtar på youtube. har gjort en spellista "rödrödröd". jag borde droga den, älska den, hänföras av den. MEN. det går bara inte för i fliken bredvid ligger ord och en film. som får mig att tappa andan av svartsjuka och ångest över att inte vara modig. det hela resulterar i att jag klickar bort "rödrödröd" till förmån för "hejhej". fjorton klipp ungefär. ännu fler ord, försiktigt uttalade utan dialekt eller nånting (men dialekten är mycket sötare egentligen) och jag får hjärtklappning varenda gång.

fast ge mig lite tid typ en kvart så kommer det säkert en lång kärleksförklaring till kent också. för nu blir det rödrödröd på riktigt.

Om kärlek

och som han sjunger
om kärlek
så vill jag uppleva den

men jag har glömt
(en februarinatt i tårar
har satt för djupa spår)

jag lyssnar på hans sång
och önskar
att jag mindes allt igen



(typ tredje eller fjärde dikten jag hittat i mattehäftet. eh. jag undrar när jag ska börja räkna)


Verklighetsflykt

Fjorton minuter före måndag kan hon öppna sina ögon mot sjärnorna, stirra rakt in i det oändliga mörker som kallas rymden. Hon kan förlora synen i det, vidga sina pupiller tills allt är svart och sedan fylla dem med bländande stjärnljus tills hon inte längre vet vad färger är.

Och alla oönskade klistriga känslor kan hon dränka i svarta hål, se dem krossas, pressas ihop, sugas bort - kvar blir vakuum. Dött härligt vakuum.

Hon kan vara astronaut, glida omkring i ensam evighet, tyst och nöjd. Le åt vackra ljus och explosioner flera ljusår bort, skitsamma om det är panik, den når inte henne.

Men efter tolv minuters ljuvlig rymd måste hon hon skrika. Skrika bort det där som inte ens svarta hål kan bota. Och i samma sekund hon hämtar andan, söker kraft, så är hon åter på jorden.

Och rymdens tomhet, ensamhet, livlöshet slår henne. Skakar hennes sinne, hjärta, hjärna inifrån och ut. Vad tjänar evigheten till? Hysteriskt måste hon gräva i huvudet efter de små små saker som gör oändlighet absurt.

En trygghet. Paniken sjunker undan i en flämtande utandning och svettig, hes, utmattad gräver hon ner huvudet i kudden. Händerna kramar ännu krampaktigt om lakanet.

En halv minut innan måndag gråter hon stjärnljus och erkänner ner i vita örngottet: - jag saknar dig

RSS 2.0