ord om ord.

"sommarregn är fint och gör mig glad och längtansfull på samma gång.
seashell låter vackert när man viskar det"


-kan vara det finaste jag hört på länge.


jag älskar dig...

....För att dina armar är så ömsinta (något jag aldrig sagt till dig men ofta tänkt på) när du kramar om mig. För att ditt hår är så lent och för att din humor är som min, fast olik. För att allting verkar ha gått din väg i år. För att du funnits där när allting inte gick min väg. Det är så lätt att flyga iväg på moln av kärlek och glömma vart marken finns. För att du inte har gjort det. För att du får mig att skratta så att jag ligger på golvet och inte kan andas. För att det är den bästa känslan jag vet. För att jag vet att du läser det här men inte riktigt vet om det är dig det gäller. Jag säger potatisrätt. Nu vet du.

....För att du är så knäpp och galen. För att vi nördar samma saker och skrattar åt det sen. För att ingen av oss inser vilka killar som egentligen är idioter (jag har ändå mera rätt!). För att msn-, sms- och facebookstatus-konverastioner är de roligaste att spåra ur. För att vi är misslyckade söderkisar. Det här året har varit ett bra år. Jag har fått medaljer, jag har fått blåmärken och jag har fått dig i mitt liv. peace-to-the-middle-east! (För att det inte finns något roligare sätt att irritera en tränare på än så.)

...För att "life is like a box of chocolate" - för att du vågar smaka alla sorter! Det finns ingen som är så modig som du. För att du har varit en del av allt som hänt i mitt liv det här året. För att du har skämt ut mig så att det räcker och blir över, för att det egentligen inte spelar någon roll. För ditt skratt, för en höst med stress och motgångar, för en vår som jag kommer minnas som en av de bästa i mitt liv, för alltför goda råd på pendeltåg, för att du förstår mig. Jag är din för alltid, vet inte hur jag ska överleva utan dig.

....För att du är NI i det här fallet och för att ni två aldrig någonsin kommer läsa det här. Men jag måste få det sagt ändå; jag vill inte förlora er. För att om jag nånsin får barn ; så är det ni som kommer få uppfostra dem. För knäppare och bättre människor än er finns inte.

...För att det finns massa jag inte nämnt och du är en av dem. tack ni som gjorde mitt år till det finaste.


till klara (jag vet inte om du läser det här alls)

Jag gjorde en reflektion för länge sen, som jag tänkte dela med mig av för jag tror att du kanske uppskattar liknelsen.

Kärlek är som nya skor.
Jag köpte ett par blommiga supervackra skor från Monki. Det var massor av folk i affären och jag orkade inte prova, men räknade med 38 för det brukar jag ha. När jag kom hem och prövade dem insåg jag att de var liite för små, men jag fick i alla fall i foten.
Kär som jag var kunde jag inte låta bli att använda dem så fort som möjligt. Vandrade runt med dem en hel dag och höll på att dö. Det gjorde så jävla ont. Men jag använde dem igen, och igen och en gång när jag satt och plågades, så insåg jag likheten.

En dag kommer det inte att göra ont längre. I början är allt så nytt och ovant och känns inte alls som det ska. Men as time goes on, så vänjer man sig, anpassar sig. Och plötsligt sitter man där - det kan vara precis när som helst (på bussen på lektionen i sängen på kvällen) - och det gör inte ont. Det klämmer inte i tån eller runt hjärtat och det skaver inte och man får inga sår.

Fastän både skor och hjärta gjorde ont just då så var jag så jäkla glad! För jag visste att det skulle bli bra igen. Och det blev det (skorna snabbare än hjärtat men ändå). det känns ju som att du nått lite den punkten nu - skon passar. Vilket är varför jag tänkte meddela att därifrån går det bara uppåt!


överdrifter

Hon har lite panik ikväll, hon vet inte varför.

Kanske för att hon kysste en pojke i helgen, en väldigt otippad pojke. Och det var otippat underbart, vilket får hennes huvud att snurra av känslor och TANKAR som inte borde vara där. Till exempel tanken, insikten, att det dåliga med att få det man vill ha är att när man får det så inser man ofta att man vill något annat.


Hon vill ha honom nu, hos sig. Hon vill att han ska kyssa henne för han kysste henne på det där särskilda sättet som bara en enda gjort tidigare. Endorfinkyssar, skulle hon vilja kalla det. Kyssar som får alla problem i världen att försvinna och som lämnar henne svag i hjärtat och fnissig i kroppen. Hon vill inte att det ska vara en gång och aldrig mer - hon skulle nästan kunna tänka sig att leva på bara de kyssarna ett tag.


Att erkänna det är ungefär som att äta för mycket pepparkaksdeg - det känns helt okej och nästan gott när man är mitt uppe i det, men när ruset lagt sig så är det bara något obehagligt man vill göra sig av med. Hon vill spy upp det för hon vet hur det går när man faller på det sättet - neråt.


Hon binder sig inte längre, hon är bättre ensam, hon hatar att vara beroende av någon. De säger att en andra hälft är en trygghet men hon påstår att de ljuger. Hon är trygg i sig själv och det räcker bra, att behöva ta hänsyn till någon annan känns bara krångligt, dåligt och inte tryggt alls. Hon känner sig själv bäst, bättre än vad hon någonsin kommer känna en annan själ, hur mycket hon än försöker.


Därför sitter hon nu med en tår brännande i ögonvrån. Den bränner henne för att påminna om att det går inte, raring, du får inte. Du vet hur det slutar och det är inte bra.


Men kyssarna bränner på läpparna och hon biter försiktigt i dem, som för att smaka på minnena, få bekräftat att det inte var en dröm. Hon ler när hon tänker på hur hennes händer var i hans fickor, hur hennes vadmuskler var spända av ansträngningen att stå på tå. Hur hans fingrar letade sig in i hennes hår och gav henne gåshud, ilningar längs ryggen. Och hon ler precis som hon gjorde hela natten. Hon vill sova, inser hon. För när man sover kan man drömma. Och man får drömma vad man vill för det är ändå bara drömmar.


Hon blinkar mot skärmen och inser att hon skrivit nästan en a4 i ett enda svep. Hon har inte läst igenom det, har ingen aning om ifall sammanhanget stämmer. Det enda hon vet är att hon inte tänkte skriva en sentimental tonårstext men att det blev så ändå. Hon trycker på spara, att läsa igenom texten får vänta tills imorgon, och stänger sedan av datorn. Hon lägger bort den, lägger kroppen i sängen, lägger ögonlocken i vägen för verkligheten och hon faller (för djupt, säkert, men varför bry sig, i morgon säger hon att hon drömde).

Hon nuddar läpparna med fingrarna en sista gång. Snälla var min, en kväll till i alla fall.


pojkar i mitt liv

1. världens finaste ögon, gröna med bruna små fläckar i. Han var min pojkvän men vi var bara tolv år gamla så egentligen var han nog mer en bästa vän. Jag minns att jag skrev en berättelse om honom i femman - jag korsförhörde honom om hans morgonvanor, till exempel, och varenda detalj puttades omsorgsfullt in i texten, som blev lång..... Idag har vi ingen kontakt, jag tycker det är synd. Fast å andra sidan, det hade nog inte varit samma sak nu, vi är så långt ifrån de vi var då och allt är så mycket krångligare. Så fastän facebook och allt sånt finns nu, så får han nog stanna i mitt hjärta som ett väldigt lyckligt minne av en väldigt lycklig tid.

 
alla hjärtans dag 2004.

2.
jag tror att det snart har gått fem år, men jag vet inte riktigt ifall jag orkar räkna. det roliga med honom är att varje gång jag ska skriva såna här texter om honom, så står det still. Dikter går utmärkt, det finns nog ingen som har fått så många tillägnade dikter som han. men att förklara, det är stört omöjligt. vår relation är onämnbar på nåt sätt - det är inte kärlek men det är heller inte vänskap. det är mörk skånska i telefonen och suddiga leenden i webbkamera som får det att bubbla i hela mig och det är långa mellanrum mellan samtalen nu. och det stannar där, vi stannar där vi är. 60 mil ifrån varandra och ändå känns han ibland som den som är allra närmast mig

Jag (nån gång i sjuan jag minns inte) säger:
i princip. fast jag tror ite att du tycker det. jag tror att du tycker om mig, fast du har ingen anldening  
Han som texten ovan handlar om säger:
behöver ja d?

3. jag är dålig på att släppa taget om folk, och det här är praktexemplet. i tre år var vi vänner med till och från förmåner. det var totalt utan känslor, tills jag för ett år sen insåg att det kanske fanns något där ändå. men jag vågade inte säga något för jag ville inte förstöra det vi hade. jag höll käften i en månad tills han förstörde allt vi hade. och det jobbiga är att vi aldrig fick ett ordentligt avslut, så jag kan inte riktigt släppa taget. vi har träffats efteråt, senast häromdagen, och varje gång förvandlas jag till Laura för ett år sen, och varje gång gör det mer eller mindre ont.
 
och den här gör också alltid lite ont

4. en gång kysstes vi på isen på en sjö. och det var så himla fint. det var svinkallt ute och stjärnorna lyste för det var mitt i natten. så drog han mig intill sig och det var så äckligt klyschigt att jag borde spytt men jag smälte och sa till mig själv att "är det såhär så är det värt det". och det var det, hans iskalla kind mot min när vi kom hem och vi gjorde allt för att få den andras värme (fönstren immade igen men det var ju inte första gången). och jag var kär, ordentligt för första gången tror jag. det är lite tråkigt att det måste vara minnen nu, fastän jag förstår varför det var tvunget att bli så. ibland känns det okej att sakna läpparna, händerna, stunderna, ögonen, orden... ibland känns det bara tragiskt.
 
ibland säger bilder så mycket


5. det roliga med honom är fastän det alltid verkar så när jag skriver om honom, så är jag inte kär. Han är bara en smått fantastisk person som fick mig att se solen när allting verkade grått och ledset och som dessutom råkade kyssa gudomligt. Han är endorfiner personifierat och den mänskliga motsvarigheten till Let's Just Fall In Love av Marit Bergman.

oh please let me draw your picture
you got such pretty eyes
let's jump off sky high buildings
let's believe that we can fly
let's do it 'cause we want to
let's do it 'cause we can
let's laugh our very heads off
then let's do it once again

6. sen finns det några flera som jag verkligen verkligen tycker om. men de kan få vara onämnda tills vidare.


RSS 2.0