a song about me and a boy (miss li)

fin fin fin sång. gör lagom ont i hjärtat

små små saker

jag hör hans röst den är cigaretter gråt



identitet (likheter olikheter)

Du frågade mig: - vem är du? Jag svarade: - ingen. Jag ljög när jag sa det, det vet jag nu. Kanske är jag vet inte ett bättre svar fast det låter så platt. Ändå är det nog så det är. Jag skulle kunna vara din, jag skulle kunna vara någon annans (eller någon annan) men jag kommer alltid vara någon.


Om jag är mig själv? Jag tror inte det. För att kunna säga att jag är mig själv, måste det finnas en definition av mitt jag, och eftersom det jaget ständigt omvandlas, kan det inte definieras. Därför kan jag (för tillfället) rimligen inte vara mig själv?

Kanske är jag mina reaktioner och känslor, det som gör att jag agerar på särskilda sätt vid särskilda tillfällen. I så fall, skulle jag vara ett sunt förnuft som håller mig kvar på jorden, men samtidigt ett kvävande begär som bränner upp det förstnämnda. Jag skulle vara en impuls, en storm som drar med sig alla tvivel och betänkligheter och går sin egen väg, men också ruinerna när stormen bedarrat.


Jag tror att någon dag, kommer jag reda ut den här röran. Kanske vaknar jag en morgon och ÄR och vet VAD. Kanske reder någon annan ut mig, sliter ut mina ögon och låter dem se det nystan som är jag (tvingar fingrarna att nysta upp), så att jag vet. Till dess får jag njuta av att vara ett trassel, en evig klump av överraskningar.  Det kan nog vara kul det med.


minaögonär fortfarande alldelesblåförlåt

det kliar i mina fingrar ikväll - faktiskt i hela kroppen kliar det. jag vet inte riktigt vad felet är men jag tror det är min brist på reflektion. på senaste nu, så har jag kastat mig igenom så mycket, utan att tänka ordentligt. jag har haft tid, men inte tagit den. fyllt huvudet med random tankar, vid vissa himmelska stunder inga tankar alls, flera timmar gossip girl och bara allmänt blaj.

och nu sitter jag här och det kliar överallt och jag vet inte om det är någon som ber mig: sov sötnos, sov och skjut inte upp allting hela tiden. stanna upp, lyssna på dig själv och TÄNK.

kanske är det det. kanske borde jag ta tag i livet imorgon. men det är sommarlov och fastän det kanske inte borde vara så, så är det vansinnigt lätt att släppa taget om allt och glömma allt och rutiner vad är det? nu svamlar jag, tror jag. och jag vill dricka te. JA! åh, (välkommen till lauras värld av knasiga associationer och konstiga infall) te kommer få mig att må bra. tror jag. hoppas jag. det har ju funkat tusen gånger förut, håll tuummarna för att det ska fungera ikväll igen.

te mår i och för sig bäst med en text att läsa samtidigt... fast jag tror att jag kan lösa det också... faktiskt vet jag exakt. återkommer imorgon om det fungerar.


Matematik (det måste stämma)

tio dagar är ingenting

tio år är allt

är skillnaden mellan ett och två

är ett tvång att glömma

men

tio minuter före tolv

spelar inget någon roll

vi dränker tio år i sjön

struntar i att glömma

och

tio fingertoppar berör

tio kyssar tystar

två blir ett och allting blir

omöjligt att glömma



(så vem skulle du anse är ostigast? du eller jag..?)


(det är faktiskt en slump att jag publicerar det den fjärde.)

Vattnet rinner över henne, strimmor av värme som söker sig mot golvet, droppar som försiktigt letar sig fram och utforskar varje bit av naken hud på hennes kropp. Hon sluter ögonen och njuter av känslan, ögonblicket, det faktum att idag - idag kan hon ta hur lång tid på sig hon vill.


Men när hon plötsligt vänder huvudet uppåt, mot duschstrålen, blir baksidan av ögonlocken fulla av bilder, röster, minnen, som inte borde vara där, inte nu! Hon öppnar ögonen fort, försöker komma undan, men det ilar kallt över kroppen, som om varmvattnet börjat ta slut, och hon minns.


Minns hur hon lutade sig framåt genom duschångorna, vände ansiktet uppåt på samma sätt som nyss och grimaserade åt dropparna som slog emot hennes kinder. Då var hon inte ensam. Någon mötte henne halvvägs, böjde sig ned och nuddade hennes läppar med sina. Någon log mot henne, smekte hennes midja, drog henne närmare tills vattnet inte längre fann mellanrum att sila igenom. Hon strök varsamt undan droppande, blöta hårslingor ur någons panna. Varje rörelse andades ömhet, en känsla hon aldrig trodde hon skulle besitta. Hennes tankar var ånga, varm vattenånga som omslöt dem och gjorde glasväggen immig. Hon vände sig om och lade fingret mot glaset. Så lätt snirklade det sig fram över den hala ytan, så enkelt bildade hon två ord. Deras namn. Och ett hjärta emellan.


Helvete! Hon återväder till nuet och förbannar sig själv. Helst av allt vill hon slita de minnena ur huvudet, skölja ner dem i avloppet tillsammans med all annan skit som hennes kropp har samlat på sig. Snabbt bestämmer hon att hon inte kan vara kvar. Hon rycket irriterat undan duschdraperiet, men hejdar sig i sista stund. Känner efter.


Det gör inte alls så ont längre, inser hon, det är bara just det minnet som skaver för att det är så fruktansvärt tydligt.


I någon typ av triumf tar hon ett steg tillbaka och lägger (fem månader senare) åter fingret mot glaset. Det glider lika lätt över ytan som då. När hon stiger ut ur duschen kan hon inte låta bli att vända sig om, och le. Mitt ibland alla immiga, klistriga vattenångeminnen, finns ett klart spår av bokstäver, fem stycken. Hennes eget namn, och ingenting mer.


och tvättmaskinen surrar

en dålig sak med att komma tillbaka hem efter en ganska omtumlande sommar; man inser att man har beslut att fatta, och väldigt kort tid på sig att fatta dem.

jag orkar inte tänka idag, orkar inte känna den där obehagskänslan i magen: du måste bestämma dig! men hur jag än försöker att slappna av och intala mig själv att idag förtjänar jag det, så kommer det tillbaka hela tiden, drar i mig, pockar på min uppmärksamhet. som en bomb nästan. en bomb som ligger och tickar och jag vet att den är där men jag vill bara inte fly. jag tassar oroligt runt den och hoppas att den inte ska explodera. men det kommer den göra. frågan är bara när.

tänk om det hade funnits rätt och fel: då skulle man ju alltid veta.


tid

glöm minuter, timmar, sekunder
tid borde mätas i andetag
när de smälter samman
millimeter från varandra
- en värkande evighet
när de klistras fast i fönster
beroende av varandra
- en oönskad hastighet
och när de blir till gåshud
som gjorda för varandra
- en stillastående verklighet

RSS 2.0