Utkast: jag minns ...

nu har jag suttit i en halvtimme och försökt skriva en text som förklarar hur mycket och varför jag älskar en person. men det går inte. det sitter fast, liksom. han har isblå ögon i alla fall, och ett leende som är lite spetsigt och som gör att man aldrig själv slutar le. han kan hålla mig uppe till sex på morgonen och han kan kolla på simpsons samtidigt som jag gråter i andra sidan av telefonen, och ändå vara äkta när han säger att han bryr sig. vi pratar inte så ofta, och det händer att jag tror att jag ska spricka för att jag saknar honom så mycket. men fina skratt i telefoner och virtuella sova-tillsammans-stunder gör det värt att vänta. på allt det där som blir det första.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0