hello

Jag spelar glad musik jättehögt i högtalarna idag!! finns inget som fyller ett rum så fint som bubblande toner och falsk lyckosång (fast andetag och hjärtslag i takt är hack i häl). Längtar efter SM också, längtar efter känslosvallen skriken tårarna nerverna känslan av att det inte finns någonting i världen förutom libbsekvenser och spända armrörelser och apor och att det är för dem jag kämpat. Blir alldeles fnissig av tanken bara.

Och åh ge mig helg med finaste ALS och snart är det sommar! det enda som är tråkigt är att vädret inte vill leka med mig.

un peu

jag gör mitt bästa för att hålla dig borta

och det fungerar bra ibland

och ganska mycket sämre ibland

jag gör mitt bästa för att aldrig mer minnas

och det går finfint ibland

men jag vaknar ibland och ser att


min kudde är blöt

grät jag i sömnen eller somnade jag med nyduschat hår?


...

OCH JAG KÄNNER FÖR ATT HA FANNYS RANDIGA KLÄNNING PÅ MIG IMORGON (idag?) SOM JAG FICK OCH SOM ÄR FIN


all i ever knew

jag har varit lite frånvarande känns det som. Har i alla fall faktiskt varit lite produktiv under tiden jag varit borta. blir en dikt i senare inlägg, eller kanske två? hittade även en text här på datorn som jag skrev för ett tag sen och som är extremt självbiografisk och som jag egentligen tänkte skulle bli någon typ av one-shot men som bara blev ett stycke och en mening och som kommer stanna som det. Funderar på att lägga ut den. inte säker.

har förresten skapat en spellista i iTunes nu som heter musikminnen (han skulle titta konstigt på mig om han visste). är det inte lite konstigt att kvällar med te och mys vid dator oftast slutar i nostalgi, kramper i hjärtetrakten, ledsam musik och kanske en tår längs kinden? fastän det var ett år sen (eller några månader) och fastän man faktiskt kommit över (för det har jag).

och jag vet att det låter värsta ledset men det är inte riktigt så. tvärtom, nästan. att sitta här i sängen och veta att det är minnen och inte verklighet, det ger mig en känsla av... ja jag skulle vilja kalla det lycka. en annan person kallade mig känslomässigt ochillad. det är sant och det är därför som sena kvällar med forest fruit på tungan gör mig så glad.

Utkast: idag känner ...

idag känner jag för att fly. började väl med att jag bråkade med pappa inatt om saker som gör att jag bara längtar bort. det är löst nu men jag känner mig ändå jobbigt rastlös här, uttråkad fastän jag haft en alldeles normalt bra dag och fastän solen lyser.

jag brukar fly in i min roliga värld här på datorn, facebook och allt sådant där man faktiskt kan inbilla sig att man har ett liv som är jävligt kul. idag vill jag fly från det också för jag ser på vissa bilder och det känns så himla konstigt och fel och vågar jag säga patetiskt? veronica maggio vet det också: 17 år, ville inte va den som blev kvar. och jag sitter bara här och är trött och vill bort. det sjuka är att jag vet var jag vill fly men att säga det vore ju rent ut sagt oanständigt. (det behöver ju inte vara som förut men det var ändå för längesen nu och jag tror att jag behöver dig)

ni förstår ingenting av mitt svammel säkert. men för öppen vill man ju faktiskt inte vara. kanske kommer jag knappt ihåg själv, när jag läser det här om ett par dagar, vad jag menade egentligen. men nu har jag fått ur mig det och det känns bra och nu flyr jag till Erika Ascots värld istället där allting är mycket hemskare och mycket vackrare än allt som är mitt. och om två dagar klistrar jag på mig delar av mig själv igen och står ut .


00:54

jag hittade ett sms precis. ett sparat utkast: "han ska bort bort bort. Jag är så äckligt jävla trött på att vara ledsen och känslosam och ha ont. Hur jag ska klara det vet jag inte men ut ur mitt liv ska han. På ett eller annat sätt. För jag orkar inte mer nu." och jag kommer ihåg när jag skrev det och jag kommer ihåg vad jag sa till mig själv då och jag vet att det inte blev som jag bestämde men ändå blev det ju som jag ville. det dåliga är borta nu. det känns fint.


Utkast: jag minns ...

nu har jag suttit i en halvtimme och försökt skriva en text som förklarar hur mycket och varför jag älskar en person. men det går inte. det sitter fast, liksom. han har isblå ögon i alla fall, och ett leende som är lite spetsigt och som gör att man aldrig själv slutar le. han kan hålla mig uppe till sex på morgonen och han kan kolla på simpsons samtidigt som jag gråter i andra sidan av telefonen, och ändå vara äkta när han säger att han bryr sig. vi pratar inte så ofta, och det händer att jag tror att jag ska spricka för att jag saknar honom så mycket. men fina skratt i telefoner och virtuella sova-tillsammans-stunder gör det värt att vänta. på allt det där som blir det första.


för allt du sa den gången

Jag borde ha hållit mig borta
dragit mig undan när jag märkte

att jag började tappa balansen

Men jag ville inte

och såklart tappade jag fästet och föll
för dig
men jag har inte vågat säga nåt

för ett enda fel ord kan förstöra allt

förinta det som vi har nu

Och det vill jag inte
eftersom din varma hud mot min är allt

för mig

jag håller hellre tyst än riskerar det

för en halv relation är bättre än inget

så länge jag får röra dig

se dina varma ögon le mot mig

och känna mitt hjärta slå lite fortare

för oss


(bara lite sådär appropå inlägget nedan.)


oh boy

lite konstigt är det allt att samtidigt som man inser att man inte längre saknar någon, så inser man att man fortfarande saknar någon annan. den så kallade närheten som aldrig riktigt var men ändå nästan, vad hände med den? vad hände med dig? och om du skulle vara här nu, skulle det vara lika tjockt av osagda ord som det var den där natten för nästan ett år sen?

i övrigt var det en fin dag idag, sol och mys och Sugarplum Fairy och Miss Li sjunger sönder mina trumhinnor och jag älskar det fakitskt.

är det inte vackert

fina saker i mitt liv just nu är till exempel soliga dagar och gå till bussen med värme på benen för att strumpbyxorna är svarta, höra bra musik i öronen som gör att man vill hoppa av glädje, att gå på promenad med folk som gör en glad, att sova hos emma och fläta hår och sjunga sånger, att dricka te på kvällen och tänka på hur lyckligt allting faktiskt är, att sitta ute med vännerna i skolan och leka balla med solisar och cigaretter i munnen på maffia-vis, att trapphuset är alldeles svettigt för solens skull, att trippa runt i rosa ballerinas och studsa runt till Miss Li "Oh Boy". och så är det fint för att jag kan andas igen nu litegrann och det gör inte ont och jag börjar känna mig som mig själv igen och jag skulle nästan kunna se dig i ögonen utan att tänka på allt du gjorde mig till. och jag hoppas att det håller i sig för jag älskar mig själv lite mer än vad jag kanske älskade dig.

våren gör mig verkligen till en bättre person (i vissa avseenden). och jag har fått dille på det här med korta, sentimentala texter.


RSS 2.0